När jag var liten hörde valdagen ihop med finkläder och rakvatten; det var högtid, en slags allvarsam glädje. Pappa hade vitskjortan på sig och mamma pratade om demokrati - hon var bra på att förklara saker så att man verkligen förstod.

På den tiden var det alltid socialdemokraterna som vann valet, och Erlander var den ständige statsministern. Han fnös när han pratade och verkade snäll, till skillnad från Sträng som alltid såg arg ut. Eller kanske var det teven bara. Det här var ju på 60-talet. Det mesta blev lite grusigt och kornigt.

Nu, en evighet senare, är det tvärt om. Tevens bild är skarp. Ändå är politikerna otydligare, jag förstår inte vad de säger. Retoriken är rent orwellsk. Högern kallar sig arbetarparti och SD säger sig värna om invandrare. Detta är mer än tomma ord, det är språket vrängt ut och in; betydelsen utplånad.

Jag påstår inte att det var bättre förr, absolut inte. Jag säger att det är annorlunda nu. Den ultrakonservativa, nyfascistiska rörelsen i Europa är inget skämt. Den skrämmer. Människor är rädda, också här. Just i mitt valdistrikt vann socialdemokraterna stort, det var rena 60-talet. Men näst största parti blev SD.

Jag tänker att vi måste göra som min mamma. Vi måste prata med barnen om demokrati. Om solidaritet. Om att det inte finns några vi och dom. Om att alla människor är lika mycket värda. Kanske låter det som floskler, jag vet inte. Men det är allt jag kan tänka idag. Att vi inte får förlora framtiden.

Dela