Vad har bilder att göra i böcker för äldre barn? Hela berättelsen och gestaltningen finns ju i texten. I en artikel i Opsis Kalopsis menar poeten Lotta Olsson att hon inte vill ha bilder i böckerna, men att kartor väcker fantasin. Själv vill jag gärna ha bilderna men dom ska vara såna att dom aktiverar och öppnar världen mer (liksom kartorna). Formgivningen är viktig, det gäller att bilderna ligger rätt i förhållande till texten så tajmingen fungerar.

Jag tog fram min gamla Robinson Crusoe, illustrerad av Walter Paget. I det längsta övertygad om att jag som barn fått den utökade upplevelsen i dessa bilder, letade jag ett bra exempel på det. De mindre bilder som ligger som kapitelbörjan håller fortfarande - de är i många fall intima situationer, lite mörka och murriga i trycket på det obestrukna pappert, skapar känsla och nyfikenhet på vad kapitlet kan innehålla.

Men helsidesbilderna...? Bilderna ligger inte i anslutning till texten de är hämtade ur. Illustratören har valt att göra tydligt dramatiska situationer, en pistol går av, ett fotspår upptäcks. För säkerhets skull talar man om vad som sker i en bildtext, vilket blir en komisk poäng, men det var såklart inte meningen. Dramatiken som omtalas i texten finns inte i bilduttrycket. Kanske drabbades illustratören av prestationsångest när han skulle göra helsidor och fastnade i "rita fint naturalistiskt". Ja det är lätt hänt.

Helsidesbilder i en sån här bok kan inte som centrum ha utpekande situationer utan måste göras utifrån tanken att de ska hålla för en längre bits läsning, mer fristående och med hemligheter kvar. Man behöver inte göra det exakta ögonblick när Robinson får syn på repändan som hänger från båtsidan. Man kan antyda att saker händer utanför bild.

Framsidan är fin, bilden är helt annorlunda i uttrycket, gjord av Erik Lange. Robinson har lämnat det sjunkande skeppet som är pyttelitet i bakgrunden. Det finns spänning i den stiliserade teckningen.

Jag tror fortfarande på bilder i den här sortens böcker!