Det kan vara ganska jobbigt att skriva en berättelse. Mina romaner blir heller inga tegelstenar, det längsta jag klarat av sedan debuten 2003 är 208 sidor. Jag tycker det är rysligt mycket. Jag skriver lättlästa böcker också och de är inte alltid så långa. Men det kan vara mycket slit ändå med allt som ska stämma: Är någon lång och smal och ljushårig i början av berättelsen ska de vara det i slutet också om inget märkvärdigt har hänt, stan kan inte ändras över en natt och personligheter ska stämma hela berättelsen igenom.

Om jag nu tycker det är slitsamt att skriva berättelser (jag sitter ju ändå Barnboksakademin!), vad ska en tolvårig elev då inte tycka? För det är ju ofta inte bara att skriva sin berättelse rakt upp och ner, det är planering och mindmapping och omskrivningar innan det är i närheten av att sitta som det ska. (Inte för att jag mindmappar, men det verkar vara populärt i skolan.) Och att skriva berättelser är viktigt i skolan, missförstå mig inte. Men variation är aldrig fel. Och för en del elever kan det kännas helt oöverskådligt att skriva en berättelse. Som tur är finns det något att skriva där det går att strunta i allt det där logistiska och ändå klara sig fint ... och det är poesi.

Poesi passar så bra för barn att skriva! Det är lätt, det går fort och ändå går det att säga hur mycket som helst. För en dikt kan se ut hursomhelst, man behöver inte följa några regler alls! Det sägs ju att en bild kan säga mer än tusen ord. Men en dikt kan säga mer än tusen bilder. För den kan ge tusen bilder, olika bilder, beroende på vem som läser den. Dikten är så öppen för tolkningar och speglingar.

    Du är en jävla apa
    Du är en så jävla taskig en
    Du är så hemsk och vidrig
    Du är en riktig häxa
    Jag är så himla kär i dig

    ur min bok Du är ett moln (2010)

Vem är duet i dikten? Det får läsaren inte veta. Vem är jaget i dikten? Det får läsaren inte heller veta. Vad har hänt så det har blivit så här? Ja, det avslöjas inte. Hur kommer det att sluta? Sorry, inga svar här heller. Svar som man nog hade fått i en berättelse där man läser från början till slut för att få veta hur det går. Men en dikt är ingen berättelse. En dikt är en dikt. Och meningen är inte att få veta hur det ska gå, meningen är att läsaren ska kunna känna igen sig. Kanske har läsaren varit kär i någon häxa. Eller bara varit så arg för att föremålet för förälskelsen inte varit kär tillbaka. Men duet måste inte vara Ida, 18 år och jaget måste inte vara Max, 16 år. Utan vem som helst som läsaren vill att det ska vara. Självklart läser vi också berättelser för att känna igen oss. Men dikten är så öppen, så direkt, så pang på.

Vi lär oss om oss själva när vi skriver och läser. Och i diktskrivandet kan lärdomen komma omedelbart. Testa det här till exempel: Skriv tre meningar som börjar med orden "Världen är ..." och skriv fortsättningen själv. Nej, läs inte vidare medsamma. Gör det nu. Okej, klar? Fint. Ändra nu ordet "Världen" i varje rad till ordet "Jag". Titta, allt stämmer ju! På något sätt, för du är orättvis (kanske mot dig själv) och en planet (våra liv snurrar runt, runt) och ett klot (som ett bowlingklot på väg) och full av skit (avgaser och utsläpp, alternativt folks struntprat) och stor och liten och oändlig och full av färger och länder och människor och djur ... Vi skriver om oss själva hela tiden. Och vi läser om oss själva hela tiden också. På något sätt.

Förvånansvärt ofta är det eleven som ser mest uttråkad ut över att det kommer en författare till klassrummet som briljerar när det är dags att skriva poesi. Eller kanske är det inte förvånande alls, för att skriva dikt är något helt annat än att skriva berättelser. Och diktskrivandet är inte så himla vanligt i skolan, därför kan jag få reaktioner från förvånande lärare efter ett klassbesök som låter ungefär "Oj, kunde han!" och "Hon som aldrig ...". När jag skriver med barn och unga i skolan kommer de största skrattsalvorna när vi skriver poesi. Och det är också då barnen kan börja gråta när de läser upp vad de har skrivit. Det händer aldrig när de skriver berättelser.

Sedan gäller det förstås att eleverna skriver dikter för sin egen skull. Inte dikter som de tror att läraren vill ha dem, vackra dikter om hösten (gärna skrivna på ett gult löv) eller gulliga dikter om kärlek. Inget fel i det, men hösten kan ju vara väldigt tråkig också, långt till sommarlovet och kallt och vidrigt, och kärleken kan vara för jävlig. Kan man få eleverna att skriva dikter för sig själva och som de själva vill ha dem, så behärskar de plötsligt ett nytt uttrycksätt. Och de har blivit så väldigt mycket rikare.

En sak om rim bara. Ofta har eleverna en bild av dikter att de ska rimma, men barn är ofta inte så bra på att rimma. Inte vi vuxna heller, jag är det i alla fall inte. Inte om jag samtidigt verkligen vill säga något. Det är så lätt när man rimmar att rimmet blir det viktigaste, att innehållet får komma i andra hand. Därför brukar jag låta eleverna skriva orimmat, jag tycker det blir mest intressant då.

Tack till Maria Brynge som lärde mig "Världen är"-övningen, jag vet inte om hon kommit på den själv eller fått den någon annanstans ifrån. Genial är den i vilket fall som helst.

Dela