Jag läser en bok som gör mig alldeles varm. Maken tittar upp eftersom jag brister i skratt då och då. Boken är Dina brev lägger jag under madrassen, en brevväxling mellan Astrid Lindgren och flickan Sara Schwardt åren 1971-2002. Boken är nyss utkommen på Salikons förlag. Sara är tretton år när hon första gånger skriver till Astrid. Vi vet att Astrids efterlämnade brevskörd var enorm och det var litteraturvetaren och bibliotekarien Lena Törnqvist som genom sitt arbete med samlingen på Kungliga biblioteket upptäckte att den här brevväxlingen var långvarig och unik. Sara har ett bultande hjärta och är en öppenhjärtig och frejdig skribent redan som barn. Tidigt i brevväxlingen uppstod en verklig vänskap mellan de två trots de mer än femtio år som skilde dem.

Det som slår mig är hur varmt de tilltalar varandra. Astrids stämma känner vi igen, men här är hennes röst riktad bara till Sara och med stort allvar, humor och kärlek ger hon allt stöd en vilsen tonåring kan önska. Sara har ett frankt och lika kärleksfullt tilltal till Astrid och ett dråpligt och hjärtskärande sätt att beskriva sitt liv och omvärlden. Man får klart för sig att Astrid har stort utbyte för egen del av sin unga brevvän och det är starkt berörande att få ta del av det som sker i skrivandets stund. Astrid är vid en tidpunkt mitt i författandet av Bröderna Lejonhjärta och skriver till Sara: "Jag har två kapitel kvar på min bok, två svåra kapitel. Håll tumme är du snäll!"

Men det som drabbar mig är brevväxlingen i sig. Ända sen jag var barn var brevväxling med människor jag tyckt om nästan som ett sätt att andas och boken väcker starka minnen från brevskrivartiden. Jag har kartonger fulla av barndomens och ungdomens sparade brev. Jag har 100 brev från mormor till mamma som berättar om den tidens samtal och vardagligheter och som jag gärna återvänder till. Men ungefär 2007 så gott som upphörde brevskrivandet! I min förra krönika skrev jag deppigt: "Varför skriver vi inga brev till varandra längre?" Vips kom ett brev från en gammal vän som inleddes "Kära Jujja!" Jag blev så oerhört glad att få något som var skrivet bara till mig.

Det där speciella samtalet bara oss emellan är det som är så starkt i boken från Astrid och Sara. Det är en spänning och ynnest att få läsa det. Vad håller egentligen på att hända med vårt tilltal till varandra och med de förtroligt skrivna långsamma samtalen? Mejlen blir mer och mer en kontorskommunikation och på Facebook visar vi liksom upp oss så trevligt. Skickar ut små hälsningar till varandra som sutto vi på varsin öde ö och vinkade. O, måtte någon gilla detta!

Jag längtar så tillbaka till brevens tid. Jag tröstar mig med dem jag får från barnen, även om de oftast är adresserade till Mamma Mu och Kråkan. "Tyckte du om att ha spenat på huvudet?" och "Varför har du så stökigt i ditt bo?" kan de fråga.

Astrid Lindgren & Sara Schwardt: Dina brev lägger jag under madrassen, Salikon 2012

Dela