I förra veckan var jag i London, och som alltid besökte jag ett par barnboklådor. Speciellt en, vid Piccadilly Circus, var helt underbar. På en egen våning stod hylla efter hylla med bilderböcker, kapitelböcker, tonårsböcker, i alla genrer och tjocklekar, allt noga utvalt och insiktsfullt kommenterat av personalen.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så kan det förvisso se ut i Sverige också, men den största skillnaden mot en bra svensk barnavdelning var det rika utbudet av klassiker. Böcker från Frances Hodgson Burnetts The Secret Garden (1911) och framåt stod sida vid sida med helt nyutkomna böcker, alla i pocket och till mycket överkomliga priser. Jag köpte en trave och läste dem på tåget hem till Sverige.

Nu surrar mitt huvud av stämningen i Noel Streatfeilds Ballet Shoes (1936), Robert Heinleins Have Spacesuit - Will Travel (1958), Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time (1962) och flera andra, och jag funderar på vad det är som är så speciellt med dem.

En teori är förstås att jag är en gammal gubbe och gillar sådana böcker för att de också är gamla. Inte helt otänkbart, men den nyaste av böckerna ovan är skriven samma år som jag föddes. Rent logiskt borde jag inte känna nostalgi för något jag aldrig upplevt. Dessutom köpte jag faktiskt några alldeles (nästan) nya böcker också av bl.a favoriterna Cornelia Funke, Louis Sachar, Kate DiCamillo och årets ALMA-pristagare Jacqueline Woodson. Jag fick samma känsla av dem.

Det sistnämnda gör att jag misstänker att det handlar om annat än ålder. Det som förenar böckerna i min hög är att ingen av dem är särskilt enkel. De har oftast ett makligare tempo, en rikare idévärld och ett mer uttrycksfullt språk än många nyare böcker, inklusive en del av mina egna. I några finns det nästan ingen intrig och många har inte en cliffhanger så långt ögat når.

Kan det vara så enkelt att det handlar om kvalitet?

En klok kollega (vars namn börjar på J och slutar på ohan Unenge) har sagt att kvalitet är motsatsen till slarv. Den definitionen stämmer definitivt på böckerna jag läste på tåget. De var omsorgsfullt konstruerade, tog sig tid att utveckla berättelserna och var framför allt inte tillrättalagda på något sätt. Ingenting med dem - förutom att misstänkt många av gestalterna var misstänkt unga - tydde egentligen på att de var skrivna för barn. Ändå talar de rakt till barnet i mig, i oss.

Jag har varit inne på samma tema förut i dessa krönikor, men jag tycker det tål att upprepas: Är snabblästa böcker verkligen alltid den snabbaste vägen till att bli en läsare? För att förstå vitsen med böcker krävs nog att de skänker en upplevelse som enklare nöjen inte kan ge. Och för att göra det måste böckerna ibland få vara långsamma, lite invecklade, fundersamma och beskrivande. Rentav lite svåra.

Framför allt får de inte vare sig skrivas eller läsas slarvigt, för slarv är motsatsen till kvalitet.

Dela