Vad är egentligen en barnbok? Är den ett konstverk? Är den ett redskap för fostran? Är den ett sömnpiller? Är den en upplevelsepresent? Är den ett hjälpmedel? Är den en samhällsomvälvare? Är den en spegel av vår samtid? Speglar den kanske någons historia? Är ett eget litet universum av frihet och lust? Är den en glädjespridare? Är den tankefrihet? En provokatör? Är den ett reservat eller en allmänning? Är den privat eller är den offentlig?

Får man slå barnboken eller måste man vara snäll mot den? Får man slita den i stycken eller måste man vårda den? Har barnboken rättigheter eller är den skyldig? Skapar den oro eller inger den lugn? Är den ful och borde skämmas eller är den vacker och livsbejakande? Vilken roll har den? Vilken roll vill vi att den skall ha? Vad får den vara? Vad vill den vara? Vad vill vi att den skall vara?

Det är många frågor som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på barnböcker. Jag vet inte alls svaren själv. Min intuition säger mig dock vad jag vill att den skall vara, för mig. Men jag är vuxen. För mitt barn vill jag att den skall vara. För henne skall den vara.

Den skall ge henne kraft, den skall vara till glädje. Den skall vidga hennes tanke. Lära henne livet. Bjuda henne på det härliga, kanske lite kusliga, det kluriga. Den skall kunna ge henne kunskap om tid som funnits om människor som levt. Om det vi vet om vår planet. Om rymden och om sakernas tillstånd. Om människors komplexitet och känslor.

Den skall stärka, kanske inge mod. Skapa lust. Ge energi. Den skall utveckla ord och tanke. Den skall kunna flyga högt och flyga lågt. Den skall vara fram och tillbaka. Den skall kunna skifta perspektiv. Ta ny gestalt. Och den skall kunna flyga under. Under marken, under jorden, under huden. Den skall vara poesi. Den skall kunna sjunga. Den skall locka till skratt. Den skall vara sorg och kanske tårar. Den skall kunna beskriva. Visa världen. Den skall erbjuda nya möjligheter. Den skall göra henne nyfiken, den skall kunna rädda hennes liv om det skulle behövas.

Egentligen handlar barnboken bara om en enda sak. Om människan, på olika sätt och på olika vis. Om människans relation till sin värld, till det som finns runt omkring, till människan inuti och utanpå. Det människan kan vara, det hon förmår vara och det hon tillåts vara. Den kan bara handla om människan. Vi kan bara möta oss själva och varandra. Kan det vara farligt?

Om den berättar om våld, är den då våld?
Om den berättar om kärlek, är den då kärlek?
Om den berättar en historia, finns den på riktigt?
Om den nynnar, om den sjunger tyst inne i vårt huvud eller om man läser ut den utanför, högt, rätt ut i luften. Vad har den för kraft? I texten, i bilden, i boken i sin fulla helhet?

Det här känns som väldigt viktiga frågor som inte har något svar. I alla fall inte ett svar utan många svar, samtidigt. Svar som pratar i munnen på varandra. Som faller varandra i talet.

Dela