På kvällen 2 maj 1986, sex dagar efter att en massiv explosion ödelade Leninkärnkraftverket vid Tjernobyl, höll den skadade reaktorn på att brinna genom det förstärkta betonggolvet och var på väg att falla ner i en vattenfylld kammare. Följden skulle bli en explosion som riskerade att sprida strålning över halva Europa och döda tiotals miljoner.

Tre män anmälde sig som frivilliga att dyka ner i det radioaktiva vattnet och öppna en säkerhetsventil, tömma rummet och på så sätt undvika katastrofen: Boris Baranov, arbetslagsledare, Valeri Bespalov, förste turbiningenjör, och Alexej Ananenko, förste reaktoringenjör.

De tre fick dra på sig dykardräkter och den skyddsutrustning som fanns tillgänglig. Sedan simmade de ner genom den vattenfyllda kammaren under reaktorn, fram till säkerhetsventilen i golvet. De lyckades öppna den och vattnet forsade ut. Men det var ett självmordsuppdrag. Radioaktiviteten var på dödliga nivåer.

Alla tre återvände till ytan med svåra symptom på radioaktivitetsförgiftning. Men de hade lyckats. Faran för en explosion var avvärjd. Alla tre avled inom några dagar och begravdes i blykistor. Ett monument byggdes i Tjernobyl med det passande namnet: "De som räddade världen".

Den här sortens tysta hjältemod tar andan ur mig. Tre män offrade sina liv för att rädda Europa från en katastrof. Bara sådär. Jag visste inte ens om att det hade hänt.

Jag blev sugen på att skriva något om just den här händelsen, liksom gräva mig ner i de tre männens dödsföraktande beslutsamhet. En BBC-dokumentär bekräftade historien och inte ett öga var torrt. Sedan hittade jag en Wikipedialänk om Tjernobyl. Och allt förändrades.

Tydligen överlevde alla tre sin simtur genom det radioaktiva vattnet. År 2016 arbetade Ananenko fortfarande inom kärnkraftsindustrin och var irriterad på mytbildningen om honom (faktiskt lite roligt), Bezpalov var också i livet, medan Baranov dog år 2005 av en hjärtattack. De är fortfarande hjältar, men inte på samma hjärtknipande sätt som jag först trodde. De förstörde ju allt genom att överleva!

Kolla aldrig en bra historia, heter det. Men jag är glad att jag läste på, glad för att de tre överlevde, glad för att jag inte försökte berätta en falsk historia. Dessutom är jag glad att jag inte gjorde Ananenko ännu mer förbannad. Källkritik är helt enkelt bra.

Dela