Åsa Linds tidigare krönika här på Barnboksakademins sida ledde till en DN-artikel som i sin tur ledde till ett visst debatterande bland bibliotekarier, författare och läsare (samt föräldrar till läsare) på sociala medier. Jag spinner vidare på samma tema. Är det bra eller dåligt att sortera bibliotekets böcker utifrån innehåll? Just när det gäller etiketten "svårt och sorgligt" tycks många vara överens med Åsa Lind om att det kanske inte var helt lyckat. Men hur är det med andra, mindre värdeladdade indelningar, som Hästar, Fantasy eller Skräck?

Det starkaste argumentet för att bryta ut vissa delar av de skönlitterära (barn)böckerna, istället för att låta dem stå i strikt bokstavsordning, är som en bibliotekarie skriver, att det blir "lättare för dem [låntagarna] att hitta böcker som de gillar, om vi sätter ihop böcker med liknande innehåll med varandra."

Och så kan det säkert vara. I alla fall om man är en läsare som bara vill läsa om just vampyrer eller kärlek eller hästar-det-är-synd-om eller vad det nu kan vara. Och det är ju ofta så barnen frågar när de söker böcker. "Har ni nåt om motocross?" Eller dans eller skateboard eller vad de nu har för fritidsintressen. Men jag som är en van läsare söker sällan böcker utifrån ämnet. Jag har lärt mig att mitt fotbollsintresse inte är någon garanti för att jag gillar alla romaner i fotbollsmiljö.

Kanske är jag bara gammaldags och konservativ, men det är alltså något som skaver i mig när jag ser de där genre-hyllorna. Det är nästan som att de luras, tänker jag. Förutom att de lurar mig (eller de unga låntagarna) att tro att jag ska gilla en bok bara för att den handlar om ett visst ämne, så lurar de oss också att tro att en bok bara handlar om en sak. Fotboll eller hästar eller vampyrer. När de i själva verket kan handla om flera saker på en gång. Arne Norlins och Andreas Palmaers böcker om Tove och Noel, Fans-serien, handlar om fotboll, både sån man tittar på och sån man spelar själv. Men de handlar också - minst lika mycket, om inte mer - om känslor och relationer, om spirande kärlek, familjerelationer, lojalitet och svek och moraliska dilemman.

Jag funderar på hur det varit om de där genrehyllorna funnits på de bibliotek som jag besökte som ung på 70-talet. Och jag tror faktiskt att de hade begränsat mig som läsare. Jag var ingen hästtjej, och de hästböcker från Wahlströms förlag som jag lånat av hästälskande kompisar blev jag inte särskilt förtjust i. Så hade det funnits en särskild hästbokshylla på "mina" bibliotek hade jag troligen inte botaniserat där. Och därmed gått miste om läsupplevelser som Nan Ingers Natt med häst och Marie-Louise Wallins Tovan, böcker jag gillade, trots att de handlade om hästar.

Det var nämligen inte själva hästarna som gjorde att jag läste dem, hästarna var mest ett slags rekvisita och stallet en miljö där delar av historierna råkade utspela sig. Det som lockade var istället personporträtten, relationerna, tankarna. Fast ännu mer tror jag det var en språkbehandling, en författarröst, som fångade mig. Det var bra böcker helt enkelt. Av bra författare.

Ja, ofta valde jag böcker efter författare. Det vill säga om jag hittade en bok som jag gillade lånade jag sedan i princip allt av den författaren. Vilket ju var enkelt, eftersom det bara var att gå till det ställe i hyllan där jag hade hittat den förra boken. Men hade jag, som främst gillade realism, hittat Maria Gripes Glasblåsarns barn om den stått på fantasy och inte bredvid Nattpappan? Eller Gunnel Lindes Jag är en varulvsunge om den inte stått bredvid Den vita stenen? Hans-Eric Hellbergs underbart skruvade Men mars är kall och blåsig hade jag definitivt missat om den stått på någon (för mig) obskyr hylla för sci-fi och rymdäventyr.

Med andra ord: För mig hade de där genrehyllorna troligen varit begränsande. Och jag tänker att de kanske kan vara det i dag också. Kanske hindrar de lika mycket som de hjälper? Finns det inte en risk att man stänger in både böcker och läsare i fack?

Bortsett från risken att reducera en bok till att bara handla om en sak, så har vi ju också frågan om vad man i så fall ska reducera den till. Och vem som bestämmer det. Skulle Tovan som jag nämnde ovan hamna bland hästböckerna eller på kärlekshyllan? Eller kanske på en speciell HBTQ-hylla, eftersom det är en tjej som huvudpersonen Ingeborg är kär i? Skulle fler läsare hitta den då? Eller färre?

Och hur gör man med en bok som Petter Lidbecks Bäst i laget, som såg ut som en fotbollsbok, men i själva verket var en förklädd kärleksroman. (Om det är ett medvetet trick av författare och förlag vet jag inte, men nog får man en känsla av att "någon" velat få idrottsboksläsande killar att bredda sitt läsande.) Ska man som bibliotekarie spela med och ställa den bland idrottsböckerna eller köra med öppna kort och klistra dit ett avslöjande hjärta på ryggen?

Man kan förstås ställa olika exemplar av samma titel på flera hyllor, som en bibliotekarie föreslår. Men det funkar ju bara så länge man har flera ex av titeln i fråga. En annan lösning är att strunta i genrehyllor och istället märka böckerna med symboler på ryggarna. På så vis kan ett författarskap stå samlat och en bok förses med flera symbolpluppar, så att det blir tydligt att den rymmer många olika teman.

Men min största invändning är nog detta att man både genom genrehyllorna och symbolplupparna lägger för mycket fokus på en boks yttre handling och miljö.

Lurar vi inte in de unga läsarna i en återvändsgränd när vi stödjer deras tänkande om att en boks ämne är dess viktigaste egenskap? När det i själva verket oftast är helt andra kvaliteter som gör att vi uppskattar en bok eller inte. En författarröst, en klang, en språklig rytm eller ett specifikt tonfall. Eller människoskildringen, klivet in i en annan människas hjärna, oavsett om det är en fotbollsspelare eller en dressyrryttare. Kanske är det den dramaturgiska uppbyggnaden som gör boken? Berättarrösten? Tilltalet?

Jag kommer att tänka på en förtvivlad mamma som kom in i den bokhandel där jag jobbade. Problemet var att sonen, en 11-åring, inte ville läsa. Eller snarare, han ville läsa, men det var näst intill omöjligt att hitta böcker som han gillade. Jag frågade förstås, som man gör, om hon visste vad han hade läst? Jo, tre böcker hade han läst alldeles själv. Och gillat. (De han inte gillade läste han aldrig ut.) FC Stjärnan av Arne Norlin var den första, varpå jag styrde stegen mot andra fotbollsböcker. Men hon hejdade mig innan jag hann fram till hyllan. "Vi har redan försökt", sa hon uppgivet, "det funkar inte".

Nähä, vad mer hade han läst, då? undrade jag. "Robinson Crusoe", blev svaret. Inte någon komplett, obearbetad utgåva, men heller inte Bylocks superkorta variant, utan en lagom lång, ungdomsanpassad utgåva. Jag kände mig rätt brydd. FC Stjärnan och Robinson Crusoe? En rolig, jargongartad, drastisk nutidshistoria om en kille och hans kompisar som startar ett fotbollslag. Och en flera hundra år gammal bok om en snusförnuftig mans strävanden på en öde ö. Vad var den gemensamma nämnaren här?

Tyvärr minns jag inte längre vilken den tredje boken var. För det var nämligen när mamman nämnde den titeln som bitarna föll på plats. Det var varken fotboll eller öde öar som var grejen. Det som var gemensamt för de tre böcker den här killen hade läst och gillat var att de alla tre hade en tydlig jagberättare! Och tyvärr minns jag inte heller vilken bok som mamman till slut gick hem med, men en jagberättare hade den, och jag minns att hon kom tillbaka några veckor senare och berättade att boken hade gått hem.

Vad vill jag då säga med denna lilla anekdot? Tja, kanske att det kan finnas helt andra indelningar än de mer uppenbara. Att det kanske är berättarperspektiv vi ska sortera efter, om vi nu ska bryta ut olika grupper av böcker? Korta eller långa meningar...? Ingående miljöbeskrivningar eller mycket dialog...?

Eller också vill jag bara säga att det aldrig är särskilt lätt, det där att hitta rätt bok till rätt barn. Att nyckeln ofta är något annat än pluppar och genre-hyllor, nämligen kunnig personal.

En annan sak man som rådgivare ska ha i åtanke är att man tyvärr inte alltid kan lita på att den låntagare som säger att den vill läsa om fotboll eller hästar egentligen vet vad den talar om. Det kanske bara råkar vara det enda den har att hålla sig till? Den kanske själv inte har upptäckt att det var författarrösten eller berättarperspektivet som var grejen?

Och apropå det kan jag inte undanhålla er ännu en anekdot ur verkliga livet, nämligen den om flickan som kom och frågade efter en rolig bok. Eftersom det här biblioteket inte hade någon speciell humorhylla (och tur var nog det), så frågade bibliotekarien vilken som var den senaste roliga bok hon hade läst. "Godnatt, Misterr Tom", blev svaret. Och för er som inte har läst eller känner till Michelle Magorians numera klassiska roman så kan jag berätta att det är en av de sorgligaste böcker jag läst, jag gråter ofelbart varje gång jag läser om den, på flera olika ställen. Så, när en 10-12-åring säger att en bok är rolig behöver det inte betyda att man skrattar åt den, det kan lika gärna betyda att det var en njutning att läsa den. Svårt och sorgligt och alldeles, alldeles underbart, liksom.

Dela