Åter till den eviga frågan: har jag som barn- och ungdomsförfattare ett särskilt ansvar för det jag förmedlar i mina texter? Har jag rentav en sorts uppfostrande uppgift? Spontant skulle jag svara nej. Usch och fy för moralkakor och pekpinnar! Men... vid närmare eftertanke funderar jag faktiskt en hel del på om jag kan stå för det jag skriver.

"Vill jag verkligen skriva en text där det bara är killen som tar initiativ och tjejen sitter och väntar på att erövras?" kan jag fråga mig. Eller: "Vänta, varför blev alla hetero i den här texten också?" "Ska jag låta mina huvudpersoner vara lika utseendefixerade som i verkligheten, eller kan den här texten få vara en fristad från sånt?" "Är jag tröttsam om jag ifrågasätter den här normen nu igen? Skapar jag bara en ny pk-norm i stället?" "Vill jag bidra till att det normaliseras att skämta om ätstörningar, även om det är trovärdigt att två fjortonåriga tjejer gör det?"

Just den sistnämnda frågan har jag funderat över flera gånger när jag redigerat texten till Som om jag vore fantastisk som kommer nästa år. Texten utspelar sig "efter katastrofen", i en värld där tanken på att svälta sig frivilligt ter sig absurd, men huvudpersonerna befann sig ganska nyligen i en tillvaro där det betraktades som normalt. Klart att den bisarra kontrasten skulle få dem att skämta om det!

Vid varje redigeringsrunda har jag fnissat lite åt det absurda i att skämta om anorexia mitt i denna fruktansvärda situation. Men samtidigt har skämtet skavt lite. Är det för mycket? Får man skoja om sånt? Kanske jag inbillar mig att det är "bara kul" eftersom jag själv inte har lidit av ätstörningar? Kan det trigga obehagliga minnen hos någon med personlig erfarenhet?

I slutänden bestämde jag mig för att åtminstone mildra skämtet. Mina huvudpersoner är ju fiktiva, och det är jag som bestämmer vad de ska skämta om. Kan jag bespara någon alltför obehagliga associationer så är det ju bra. Om jag kan bygga en verklighet där anorexia inte är det rimligaste för en fjortonårig tjej att tänka på till och med när världen går under, så är det kanske värt ett litet ingrepp i trovärdigheten. Eller?

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag fegat ur eller gjort något bra.

Dela