![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() ![]() Sofia Nordin Stol 11 För Sofia Nordin är det kärleken till orden som är själva orsaken till att hon skriver. Hon älskar att det finns så många sätt att foga ihop ord på, att man kan hitta på helt nya ord om man behöver. Hon älskar hur vackert de kan låta tillsammans, eller hur fult, om det är fult man behöver. Det går att göra nästan vad som helst med ord. Det finns många ämnen Sofia tycker är viktiga och som återkommer i hennes texter gång på gång: sociala hierarkier, normer, de oskrivna reglerna människor emellan, ensamhet. Och tydligen skog, den envisas också med att dyka upp igen och igen. Sofia Nordins senast utgivna bok är Om du såg mig nu (Rabén & Sjögren 2017) som är den fjärde fristående delen om världen efter den mystiska febern som dödat större delen av mänskligheten. Sofia medverkar också i Svenska Barnboksakademins antologi Bodo Bodo Filoo och 16 andra berättelser och verser (Lilla Piratförlaget 2015). Sofias egen sida Sofias sida på Barnens bibliotek |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 44 2014 ![]() Ansvar eller moralkakor ![]() av Sofia Nordin Åter till den eviga frågan: har jag som barn- och ungdomsförfattare ett särskilt ansvar för det jag förmedlar i mina texter? Har jag rentav en sorts uppfostrande uppgift? Spontant skulle jag svara nej. Usch och fy för moralkakor och pekpinnar! Men... vid närmare eftertanke funderar jag faktiskt en hel del på om jag kan stå för det jag skriver. "Vill jag verkligen skriva en text där det bara är killen som tar initiativ och tjejen sitter och väntar på att erövras?" kan jag fråga mig. Eller: "Vänta, varför blev alla hetero i den här texten också?" "Ska jag låta mina huvudpersoner vara lika utseendefixerade som i verkligheten, eller kan den här texten få vara en fristad från sånt?" "Är jag tröttsam om jag ifrågasätter den här normen nu igen? Skapar jag bara en ny pk-norm i stället?" "Vill jag bidra till att det normaliseras att skämta om ätstörningar, även om det är trovärdigt att två fjortonåriga tjejer gör det?" Just den sistnämnda frågan har jag funderat över flera gånger när jag redigerat texten till Som om jag vore fantastisk som kommer nästa år. Texten utspelar sig "efter katastrofen", i en värld där tanken på att svälta sig frivilligt ter sig absurd, men huvudpersonerna befann sig ganska nyligen i en tillvaro där det betraktades som normalt. Klart att den bisarra kontrasten skulle få dem att skämta om det! Vid varje redigeringsrunda har jag fnissat lite åt det absurda i att skämta om anorexia mitt i denna fruktansvärda situation. Men samtidigt har skämtet skavt lite. Är det för mycket? Får man skoja om sånt? Kanske jag inbillar mig att det är "bara kul" eftersom jag själv inte har lidit av ätstörningar? Kan det trigga obehagliga minnen hos någon med personlig erfarenhet? I slutänden bestämde jag mig för att åtminstone mildra skämtet. Mina huvudpersoner är ju fiktiva, och det är jag som bestämmer vad de ska skämta om. Kan jag bespara någon alltför obehagliga associationer så är det ju bra. Om jag kan bygga en verklighet där anorexia inte är det rimligaste för en fjortonårig tjej att tänka på till och med när världen går under, så är det kanske värt ett litet ingrepp i trovärdigheten. Eller? Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag fegat ur eller gjort något bra.
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |