Jag insåg nyligen någonting slående: mitt sociala liv tog fart ordentligt först med de textbaserade sociala medierna - chatt, sms, Facebook och så vidare. De gav mig möjlighet att använda det skrivna ordet i vardagliga sociala kontakter, och plötsligt visste jag hur man gjorde. Från att ha varit någon som oförstående såg på när andra blev vänner, kunde jag själv närma mig människor, på mitt sätt: med hjälp av bokstäver.

Så när jag hör någon säga "kan folk inte träffas i verkligheten nu för tiden" eller "måste alla sitta och stirra på var sin skärm" blir jag alltid fascinerad. I dag har jag ganska många vänner - på den tiden man var tvungen att skaffa dem ansikte mot ansikte hade jag väldigt få. Och ja, dem jag har nu träffar jag även "i verkligheten". Det går bra, när jag först fått närma mig dem i text, utbyta tankar och humor och åsikter i skriven form.

Till viss del handlar det om möjligheten att uttrycka sig utan att bli stressad, till viss del om att lämna utrymme för den jag pratar med att tänka efter eller dra sig ur, och till stor del om alla de normer och ideal jag kan strunta i när jag kommunicerar med text - när jag sitter framför datorn är det ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller hur jag är klädd, ingen kommer att tycka att jag pratar för högt eller avbryter, eller irritera sig på mitt bordsskick eller att jag glömmer att fråga om de vill ha te.

Jag undrar hur min uppväxt skulle ha sett ut om jag hade växt upp med internet och mobiltelefoner. Hade jag förstått mig bättre på andra människor i så fall? Ingen aning. Kanske jag bara behövde bli äldre, och teknikens utveckling råkade sammanfalla med min. Men jag tror knappast att det hade skadat om jag hade fått använda mitt modersmål - det skrivna språket.

Dela