På väg till min arbetslokal ser jag en kille, en cool, hårdrocksnamn på jeansjackan, långt flottigt hår. Han är kanske tretti och han står på huk framför en barnvagn. I barnvagnen sitter en lockig unge, kanske tre år, och berättar långsamt och noga om något, så långsamt och noga som den som är tre och noga med orden berättar. Hårdrockspappan lyssnar. Ingen stress i kroppen eller blicken. "Blev du ledsen då?" frågar han vänligt. "Man blir det ibland. Det är inge farligt."
Jag går förbi och känner hur mitt hjärta blir mjukt och mina ögon blanka.
Tack, tänker jag, tack hårdrockspappa. Tack tack tack.

En annan dag, jag sitter i ett klassrum, det är morgon, jag är gäst och tyst än så länge. Barnen har kommit in, några har kramat sin lärare, bytt några ord med henne. Nu är det samling. Några sitter vid borden, några halvligger på golvet, några ritar, andra vandrar lite. Läraren pratar, från henne strålar lugn som ljus från en lampa. Hon berättar om dagen som ska komma, hon berättar något om sin morgon. Barnen svarar, någon har glömt gympakläder, någon har en lös tand, någon säger ingenting just nu. Och hon tar emot dem, deras ord och deras tystnad. Klassrummet svävar, som en ljus glänta i novembermörkret.
Tack, tänker jag, tack trygga lärare. Tack tack tack.

En lördag i en soffa. Jag läser för ett barn jag känner och plötsligt sätter hon sig rakare upp. Hennes koncentration blir som en ljusstråle. När jag gör en paus tittar hon på mig.
"Så är det för mig också", säger hon.
"Ja", säger jag.
Sen har vi ett samtal som vi aldrig kunnat ha utan den boken.
"Läs vidare", säger hon sen.
Jag läser. Hon lutar sitt huvud mot mig och vilar, vilar i texten som ser exakt just henne.
Tack, tänker jag, tack kloka författare. Tack tack tack.

Tack tack tack alla ni som skapar andningshål, tack alla ni som gör de där platserna där man får finnas bara rakt av som man är, där man får växa och bli sedd. Där man får andas och vara till. Tack.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dela