I många år skrev jag enbart i mitt arbetsrum hemma. Det var där jag stängde in mig och skapade nya berättelser, ofta med musik dånande så högt att fönsterrutorna skallrade och jag fick huvudvärk efter några timmar. Musiken hjälpte mig att försvinna in i det som sedan kunde rinna ut ur mina fingrar. Ofta spelade jag en enda låt om och om igen. Hundra gånger på raken var inga problem. Så är det fortfarande. Komplierade spellistor och låtbyten har aldrig varit något för mig. Det måste vara samma ljud jag hör hela dagen.

Det var också på mitt arbetsrum jag spelade dataspel, timme efter timme. Ibland försvann hela arbetsdagar i "bara lite till". Jag har stått upp vid datorn i över en timme, på väg till toaletten, utan att komma iväg. Det var helt enkelt väldigt bra att ha ett arbetsrum där jag kunde stänga in mig.

Vi flyttade till hus och jag satt mitt i källaren och skrev. Men efter några år - och en tillbyggnad - fick jag ett eget rum. Jag lade in jordfärgat stengolv, målade rummet i en afrikansk savannfärg, satte upp väggfasta hyllor som jag fyllde med mina favoritböcker. Jag måttbeställde ett höj- och sänkbart arbetsbord, jag köpte en extra stor skärm, en bra stol, ett tangentbord som var anpassat för mina händer och ett bra ljudsystem. Jag byggde också en knäpptyst dator, så att jag slapp störande fläktljud. Allt blev precis som jag ville ha det. Det perfekta arbetsrummet.

Åren gick och jag tyckte om att kliva in i mitt rum. Tyckte om färgerna, lugnet och doften av alla böcker. Atmosfären. Men på sommaren satt jag helst utomhus och skrev på en bärbar dator. Och på vintern satt jag på en kudde på golvet i vardagsrummet, framför braskaminen. Eller låg utslängd i soffan med datorn på magen. Eller satt prydligt vid matbordet, med utsikt över kvarteret.

Ibland satt jag på tunnelbanan och skrev, på väg till badminton på andra sidan stan. Eller också satt jag på tåg. På hotellrum. Fik. Parkbänkar. Tågstationer. Utomhus. Jag insåg att jag aldrig skrev i mitt perfekta arbetsrum. Där spelade jag dataspel och gjorde bokföring. Det kreativa hade flyttat någon annanstans. Och jag tror att jag vet varför.

Det finns en liten prestationsångest förknippad med att skriva. Väldigt få dagar kan jag sätta mig ner och skriva på en gång. Det kan ta en halvtimme av muttrande, läpptuggande och väggstirrande innan jag är på plats i historien och kan fortsätta berätta. En rätt plågsam halvtimme. Mitt perfekta arbetsrum hade blivit sammankopplat med det plågsamma. Att kliva in där var som att hala fram piskan och göra sig redo. Nu jädrar ska det skapas! Då var det behagligare att skriva på andra ställen, utan platsminnen.

Så arbetsrummet stod där som en relik. En fantasi om det perfekta. Men det finns ingenting som alltid kan vara perfekt. Sinnesstämningar ändras och vad som passar beror mer på vad som finns inuti mig, än på hur de ser ut omkring mig. Jag har inget arbetsrum längre. Jag sätter mig ner där det känns bra för stunden och sedan skriver jag. På en ny plats är jag fri. Man kan säga att jag bär med mitt eget perfekta arbetsrum. Överallt. Hela tiden. Synd bara att det tog tjugo år att förstå det.

Niklas Krog i sitt perfekta arbetsrum.

Dela