Ni vet hur de håller på: ljuger och tjafsar och slåss, tål inte att förlora, mobbar varandra, äter onyttigheter tills de spyr, känner sig orättvist behandlade, gråter och måste tröstas, pinkar i badvattnet, är grymma mot djur, ska ha det och det och det, obalanserade och giriga, fåfänga och avundsjuka, lättroade, lättlurade, svartsjuka, oansvariga typer som älskar snuskiga skämt och som vänder mössan bakfram.

Inget större problem, om den typen av vuxna och förvuxna egon bara inte var så störande för oss andra. Men det är de. De dominerar i ett samhälle som börjar bli svåruthärdligt barnsligt. I teve gör de allsång med fräckisar, mobbar ungar med artistdrömmar eller hänger ut människor som de fyllt med sprit medan dessas uppmärksamhetstörstande föräldrar får titta på. Och bönder söker fruar.

I politiken tar de inte ansvar ens för sina egna feta bidrag, i näringslivet vinner den som kan rulla sig i största penninghögen, inom idrotten slåss de och gråter, ständigt kränkta av motspelare, domare eller journalister. I tidningarna skriver de om Victorias "bula" eller "sessan" i New York. Eller om bantning eller mat som är god. Eller om småbjörnar som måste få ett namn innan nån äter upp dem. Vintips och alkoholiserade kändisar som talar ut. Och bönder som söker fruar.

Tidningarna skriver, bloggarna bloggar om det och om bloggar och pepparkaksbak, papporna köper jeepar, mössorna sitter bakfram. Själv fick jag just en liten metallstjärna från Böckernas klubb. Den kan jag hänga i julgranen. Fast nog hade det varit turligare att få en skraplott med mitt garanterade turnummer i och en sån där liten fin skrapgrej i plast. Men jag är inte bara en tokgnällig pensionär, jag är barnboksförfattare också. Och jag gillar barn, rakt av. Barn behöver vuxna människor, inte infantiliserade vuxna och ett samhälle som verkar regrediera i samma takt som samhället går i bitar.

Jo, jag vet att det också finns vettiga vuxna som försöker ta itu med verkliga problem, det vore fan annars. Men det känns som om Sverige blir allt mer förbarnsligat, allt mer dominerat av åldersneurotiska, lättkränkta människor som, hetsade av medier med lönsamhetsproblem, boostar egot och smörjer in rynkorna och tror att de måste skratta åt vad som helst. Väx upp, kliv ur sandlådan. För i sandlådan ska de riktiga barnen sitta, de små, rosiga, piggögda som på ett alldeles självklart sätt ägnar sig åt barnslighetens alla onda och goda sidor.