Att skriva de första orden är svårast, tycker jag. Det är kanske därför jag planerar, antecknar, skriver ut bilder, klipper, tejpar och klottrar på min whiteboard i vecka efter vecka innan jag äntligen tar itu med det första kapitlet. För hur vet man var en historia börjar någonstans? Eller var den slutar? Alla händelser har sina rötter längre bak och allting fortsätter på olika sätt även efter det sista kapitlet.

När jag leder ett skrivarläger eller håller workshops för ungdomar brukar jag försöka förklara skillnaden mellan en roman och en dikt ungefär som att en roman är avlång, som en noggrant komponerad korv med en början och ett slut där allt knyts ihop i båda ändar, medan en dikt oftast snarare är en tunn skiva av korven, en ögonblicksbild, ett tillstånd eller en känsla. Men det är ju egentligen inte sant. Romanen är för det mesta bara en tjockare skiva av den där korven. Så hur i all världen ska man veta var man ska skära?

Nästa år är det trettio år sedan min första bok kom ut - och i höst kommer nummer tjugosex. I ett samtal med en femteklass härom veckan fick jag anledning att börja spåra en del av berättelserna och det visar sig att de består av en massa korvskivor ur livet som jag helt självsvåldigt byggt nya korvar av. Verklighetens människor, platser, händelser, känslor, misstag, frustrationer och frågor sammanfogade av ibland ganska frikostiga lager av påhittat lim. När man besöker skolklasser får man ofta frågan om det inte blir svårare och svårare att hitta på nya historier, och först nu förstår jag varför det märkligt nog inte verkar så. Ju mer man är med om desto fler byggstenar får man och ju fler stenar man har desto fler blir kombinationsmöjligheterna. Det är en trösterik tanke.

Värre är det med formuleringarna. Framför allt orden som ska ge liv åt känslorna. Gång på gång kommer jag på mig med att redan ha sagt just det just så. Men som tur är finns det en deleteknapp på tangentbordet. När jag började skriva fick man snällt stoppa ett nytt ark i maskinen och skriva om hela sidan för att ändra något. Alternativt skicka in ett manus som behövde extra många frimärken på grund av en överdos Tippex.

Jag envisas med att hoppas att den bästa av mina berättelser ännu inte är skriven. Varje gång jag sitter med det alldeles tomma dokumentet framför mig på skärmen vill jag tro att det åtminstone ska bli den bästa boken hittills. Men så fort jag har skrivit den första meningen, byggt den första scenen, givit den första personen en röst, så har ju möjligheterna beskurits. Och för varje ord jag skriver krymper de ännu mer. Det är klart att det är svårt att börja då. Och ibland även svårt att se var man bör sluta.

Fast det är ett kärt besvär, så klart.

I synnerhet när en karaktär eller ett händelseförlopp ibland stiger fram och blir större än summan av komponenterna - och ännu mer när man sedan träffar en femteklass som har sett just det.

Dikt eller prosa?

Dela