Min käresta och jag möttes i en brevväxling. Under två år pågick den aningslöst innan vi fann oss gifta. Med varandra! Orden och skrivandet var det som förde oss samman och i början av vårt gemensamma liv utmanade vi varandra med skrivövningar enligt devisen "man kan skriva om precis vad som helst". Jag fick en gång uppgiften: "Skriv om baksidan på en 50-skylt" - och jag gjorde det. Obegripligt nog kom den att handla om min fars död.

Det här ska inte handla om baksidan av en 50-skylt. Men om det där att man kan skriva om vad som helst. Ett enda ord kan, om man suger tag i det, räcka för att få igång en berättelse. Jag skriver det här den sista dagen i februari. Efter en lång vinter som började tidigt och en influensa som drog ut på tiden, står jag på gården, överraskad av stark sol och 10 graders värme. Det är som att vakna ur en dröm.

Där vi bor ligger snön jungfruligt vit på gärdena framför oss och så här mitt på dagen sover fåglarna efter sin första solrosfröfrukost. Det är alldeles tyst. Solen värmer, jag får ta av mig halsduken och går i bara tröjan. Kattan och jag har sagt god dag till växthuset. Hon gillar att det är mjuk jord där inne i stället för snö att krafsa i. Jag har planterat några dahliaknölar som vaknat för tidigt i sin torv och jag har sått lite frön till de tidiga sorterna.

Jag går i stövlar i smältvatten. Det försätter mig i barnakroppen. Och det är själva ordet smältvatten som får mig att tänka på våra skrivövningar. Smältvattnet får mig att bara bli. Jag behöver inte göra nåt. Jo, jag gör lite gångar i leran här så att vattnet kan rinna undan. En pinne kan jag ta... Jag har hittat en lagom lång och stark. Nu hör jag en nötväcka som pickar på en av holkarna...

Jag går och kollar om det har börjat rinna mer i bäcken. Snön är mjuk som bomull, ingen skare alls. Jag sätter mig på södertrappen. Kollar spårsträcken i snön. De har förstorats. Solen baddar. Åkern blir som en stor glace au four. Jag gör ingenting, bara sitter och glor. Det hettar i ansiktet. En granne promenerar sakta förbi. Vi vinkar till varandra.

När min käresta och jag ville berätta våra liv för varandra frågade vi oss hur man kan beskriva en barndom. Han ville kunna berätta om stunderna då ingenting egentligen hände, då man inte gjorde nånting särskilt, kanske bara satt och seglade med avbrutna tändstickor i en rännil.

Våra barnböcker är, precis som våra liv, så fulla av aktiviteter och "viktiga ämnen". Det behöver de förstås vara. Men om man vill skildra det där varandet, att segla med tändstickor, att gå med en pinne eller att göra fåror i smältvattnet, hur gör man det? Går det? Våra skrivövningar utmanar än.

Foto: Jujja Wieslander.

Dela