Jag skriver barn och ungdomsböcker och varje år besöker jag mängder med skolor runt om i Sverige för att prata böcker och skrivande. Det blir nästan alltid bra möten, med överraskande frågor och spännande diskussioner. Men ibland blir det kaos. För några veckor sedan hade jag ett sådant skolbesök. (Jag träffade femton andra klasser också samma vecka, många av dem fantastiska.)

Just den här lektionen gjorde jag skrivövningar med en klass åttor. Fyra killar störde och efter ett tag bad jag dem flytta isär. Efter lite tjafs reste sig en av killarna för att byta plats. På vägen smällde han till en tjej hårt i bakhuvudet. Jag frågade varför han gjorde det. För att han hade lust, svarade han.

Jag talade om för killen att det inte var okej att slå någon. Han sa åt mig att hålla käften. Jag bad honom lämna klassrummet. Han vägrade. Han hade inte gjort något och skulle inte gå. Sedan stirrade han på mig utan att blinka. Länge. Läraren försökt avväpna situationen och lade en hand på elevens arm. Han ryckte till som om han hade blivit slagen och protesterade högt, men till slut reste han sig för att lämna klassrummet - och försökte gå rakt genom mig. Som en sista demonstration. Jag såg ingen anledning att backa, så han fick gå runt mig. Sedan kunde lektionen fortsätta. Det blev faktiskt en bra lektion.

Först tänkte jag inte göra någon stor sak av det som hände. Jag är större än honom och kände mig aldrig fysiskt hotad. Men det är en stor sak.

Jag kommer som besök till skolan. En elev stör lektionen, slår en klasskamrat i huvudet, säger åt mig att hålla käften, vägrar lämna klassrummet, försöker skrämma mig genom att stirra och gör sedan ett försök att gå rakt genom mig. Oacceptabelt alltihop. Det värsta är nog insikten att det här inte var första gången. Killen har satt det här i system.

Klassens lärare gjorde så gott hon kunde för att dämpa alla upprörda känslor. Tyvärr innebär det att killen kommer undan med en hel del, annars går det ju inte att hålla några lektioner. Läraren förklarade också för mig att killen och tjejen han slog i bakhuvudet "har en sådan relation". För mig som besökare är det svårsmält. Men det säger en del om lärarens - hela klassens - roll som medberoende. Tjejen som blev slagen reagerade inte alls. Killen har betett sig så illa, så länge, att hans översittarstil har blivit vardag. Han slog ju faktiskt bara henne i huvudet en gång, ungefär.

Min erfarenhet är att den här sortens elever finns i många klasser nu för tiden. De kräver respekt, men respekterar ingen annan. En ensam lärare har inga verktyg för att hantera dem och blir tvungen att kompromissa, annars blir det inga lektioner. Den störande eleven styr klassen, vilket naturligtvis måste få eleven att känna sig som en kung. Det finns alltså ingen anledning för eleven att sluta med sitt beteende.

På en annan skola hade de en storvuxen lärare som fungerade som utkastare. Andra lärare kunde kalla på den här läraren när elever inte ville lämna klassrummen. Det betyder att det händer relativt ofta. Tanken svindlar.

Så kan skolan se ut i Sverige idag. Och jag tycker inte att skolan har gjort fel. Elever kommer till skolan med uppblåsta egon och en attityd som i princip omöjliggör undervisning. Jag vill påstå att det är de här elevernas inställning som är problemet. Inte lärarna och inte skolan.

En lärare hade pratat med mamman till en stökig elev och fått beskedet: "Vad han gör i skolan är inte mitt problem. Du är lärare. Du måste sätta dig i respekt." Föräldern har alltså avsagt sig ansvaret för sitt eget barns uppfostran. Där börjar skolans problem. Där tror jag en del av förklaringen till svenska elevers dåliga resultat på Pisa-undersökningen går att hitta.

Frågan är vad vi kan göra åt det.

Fakta

Dela