Jag söker på ordet mindfulness och får nästan sexton miljoner träffar. Det är säkert något nyttigt. Mindfulness. Orkar inte läsa allt, men begriper att det handlar om att vara närvarande i sitt liv. Vara där man är, liksom. Bara vara, nu. Jag förstår det som att min egen vana att inte tänka längre än näsan räcker äntligen kan uppvärderas. Mindfulness. Bra mot stress och depression, sägs det. En massa firmor och författare lever på att kolportera budskapet. Det är lite som en väckelserörelse, fast utan pie in the sky. Det är nu pajen ska konsumeras.

Visst, mindfulness kan hånas som ännu en av de där tillfälliga trenderna som fyller morgontidningarnas mjukare avdelningar. Men jag gör det inte, för jag tror - med mina ytterst begränsade kunskaper i ämnet - att mindfulness kan vara något rätt vettigt. Många människor tänker ju för mycket. Inte på jordens framtid, kanske. Men på den egna. Pensionspoäng, matpriser, skolval, låneräntor ... Det finns de som beställer charterresan ett år i förväg.

Ännu värre är att många alltid är någon annanstans i sina lurar med musik, böcker eller telefonsamtal. Värst är folk med barnvagnar. Om barnet sitter fram- eller bakvänt har ingen betydelse, den som drar vagnen är ändå inte där, ser inte sitt barn. Jag har sett hundratals av den sorten i Stockholm. De hanterar vagnen med en hand, håller telefonen i den andra. Och pratar, pratar, pratar. Ibland har jag följt efter för att se om de nånsin ska sluta. Icke. Behöver de två händer till vagnen klämmer de fast telefonen mot axeln. Eller också har de handsfree.

Och i vagnarna sitter de knattar som - från födseln och ett begränsat antal år framåt - är experter på mindfulness, trenden de antagligen inte ens hört talas om. De bara tänker kort, har stenkoll på sin omgivning och reagerar snabbt. Kramas, skrattar och skriker, kan somna på en sekund. Störande omogna ibland, men förtjusande och oförställda människor. Närvarande. Värda att känna nu. När de blir större kan man ju alltid ringa till dem.