En del förlag har som utgivningidé ett pedagogiskt uppdrag; att hantera till exempel genderproblematik. Men jag ogillar att det politiskt korrekta tar överhanden över den skönlitterära kvalitén och bredden. Att man gör böcker enbart för att visa hur man tycker att verkligheten ska vara. Det är så typiskt med barnböcker, man kommer aldrig förbi den pedagogiska tanken.

Sen suckar jag över hur verkligheten ser ut: en insändare i DN upprördes över ett par små klädesplagg från H&M, en skär dress med texten: JUST TOO CUTE och en grön: BORN TO RULE. Visserligen inträder hos mig en del funderingar angående färgen; H&M har alltså valt grönt och inte blått - det kanske betyder att både flick- och pojkföräldrar köper den dressen? Så att också flickor kan få vara med och regera? Och så kanske det är landsatt nu att även pojkar kan bära skärt och vara söta?

Det är ju vi vuxna som laddar med fördomarna, det följer med reaktionen på kläderna man ser på barnen. Visst vill man göra böcker som leder åt ett annat håll. Men det är inte säkert att man gör det genom att vända och vrida på begreppen men ändå hantera samma gamla fördomar. Visa att man visst kan vara en prinsessa men också göra traditionella pojkgrejer till exempel, eller klä sig i skär klänning som pojke. Kanske blir det kul men jag tycker det är att lura barnen på ett pedagogiskt sätt, smeka medhårs men liksom arbeta in en annan hållning. Utgångspunkten är den vuxnes redan cementerade könsrollstänkande, inklusive modern ironi.

Bäst litteratur blir det om man förflyttar sig förbi det där. Ger barnen andra sorters berättelser helt enkelt, fantasi eller verklighet. Barn kan intresseras för att läsa böcker i lika många ämnen som vuxna. För barn vill ha humor och spänning och har ju inget emot att lära sig saker.

Kruxet är nog snarast att de lär sig så fort så vi vuxna inte hinner med.