För inte så länge sedan flög jag just över Ukraina. I skymningsljuset såg jag Krimhalvöns tydliga konturer långt därnere under mig. Ett par timmar senare såg jag hur det brann i Bagdads omgivningar. Planet susade vidare söderut och känslan av att sväva högt över kaoset och att jag i den där Boing 737-an befann mig i den tryggaste av världar, onåbar för de desperata människornas handlingar. Männen och kvinnorna som stred för sina liv, sina hem och sina familjer tio tusen meter under mina fötter. Känslan av trygghet mitt i ett kaos... att vara onåbar för livets grymheter.

Denna sommar deltog jag i en barnkulturfestival i sydöstra Polen. Ett fantastiskt initiativ där borgmästaren i staden Rabka (sanatorieort för sjuka barn) ville använda kulturen som en läkande kraft. Som en del av mitt program ingick ett besök på stadens barnsjukhus. Osäker och fånigt leende satt jag frisk och stark på en stol bland de svårt sjuka barnen. En trettonårig flicka, med mörka ringar runt ögonen, läste en dikt som hon hade skrivit. Den handlade om att hon aldrig skulle berätta för någon om vilka drömmar hon hade, för då riskerade hon att drömmarna inte skulle slå in. Hon behövde inte berätta. Jag förstod nog. Det var fruktansvärt.

Men om bara en liten stund skulle jag resa mig, le och önska dem en fin sommar och lämna detta dödens väntrum. Ut till solen till parkeringen där min fru stod och väntade. Hon lika frisk och onåbar som jag. Jag svalde hårt, tog ett djupt andetag och förstod hur otroligt tunn väggen är mellan lycka och djupaste olycka. Sjukhusdirektören tackade mig för att jag hade kommit och gett barnen en bra stund. Men den där trettonåriga poeten med de mörka ringarna runt ögonen följde med mig som en skugga när jag lämnade sjukhusområdet.

Just nu när Sommarsverige flödar över av skönhet, värme och växtkraft skär Ekots nyhetsrapporteringar från Gaza, östra Ukraina, Irak som granatsplitter rakt in i vår idyll. Vi hukar bakom grillen, öppnar en öl till och undrar hur länge vi ska lyckas hålla verkligheten ifrån oss. Och när den rumänska tiggaren utanför ICA möter min blick och jag ser att vi är i samma ålder, då brister det nästan. Det där kunde lika väl ha varit jag. Vad ska vi lyckligt lottade göra med vår ångest inför orättvisorna i världen? Välgörenhet, frivillighetsarbete, politiskt engagemang? Självklart allt detta. Men hur förklarar vi för våra barn att vi faktiskt inte är vaccinerade mot ondskan?

Jag säger till mina barn; läs. Försök att förstå så mycket du kan medan du har tid att bilda dig. Njut av det du har, men ta det aldrig för självklart. Utnyttja din tid på bästa sätt i tillvarons hängmatta. Läs och bilda dig.

Bild: Stina Wirsén

Dela