Jag undrar ofta vad jag är egentligen. Tycker min mesta tid går åt till att svara på mail, få ordning på skrivbordets uppmaningar att åka till bibblan och fota barnboksavdelningen som ska få en Mamma Mu-hörna, ringa teatergrupperna och höra om de kan ställa upp veckan den invigs, svara på mail, lusläsa nån kontraktsparagraf och ändå inte begripa, läsa mail, skriva barnboksakademins nominering till ALMA-priset som jag lovat, meddela den glada nyheten till årets Eldsjälspristagare, uppdatera hemsidan, förbereda presentationen av nya boken till säljkonferensen på förlaget, läsa mail, verkligen sätta mig in i konsekvenserna av att ge e-boksrättigheter till ett annat förlag än mitt bokdito (hur ska man se på utlandsrättigheterna?), lyssna på inläsning av den senaste ljudboken (dödande trist att höra min egen röst mala på), svara på förfrågan om att delta på Bokmässan, begripa mig på min nya mobil, läsa mail...

Bild: Sven Nordqvist

I vårt arbetshus har vi stora fönster som vetter ut över åkrarna som skiftar över årstider och år. Nu bländande snötäckta, jag undrar vad det är under. Plöjde han i höstas eller sådde han höstråg eller blir det havre i år? Jag tycker bäst om rågen. Den böljar som havet, axen är limegröna med nästan lila stjälkar i ett skede.

När vi byggde det här huset sa grannfrun att vi hade inspirationsfönster. Det finns många myter om författare. Att vi tittar ut över nejden och får inspiration, att vi skriver från åtta på morgonen till klockan två, att vi sitter på caféer och skriver, och när inspirationen anfaller så kastar vi ner det på små lappar som trasslar i våra fickor. Vi kan bara skriva med särskild penna, i särskilda böcker. Vi åker till Paris, Istanbul och Bologna! Och visst omhuldar vi våra egna myter?

För vanliga dödliga är det som inför alla hantverk ett tjusande värv. Hur fan gör de? För oss författare är det som för alla ett jämrans gnet med livet, barna, ICA, trädgården, kärleken, posten och döden - och ibland får vi på olika vis ur oss en bok. Och blev den nåt att ha, var det nog om vi verkligen hade nåt att berätta med våra ord eller bilder. På nåt vackert, spännande, sorgligt eller humoristiskt vis.