Pippi, Pippi flyger, Pippi flyger igen, Pippi flyger högt, Pippi flyger lågt osv ... jag har roligt åt Anna Bengtssons fint råa satir om konsten att mangla ut en bilderboksserie. Och tänker efter. Det här med boktitlar är inte att leka med. De har makt.

Det händer att jag, när jag skrivit en bok, får fundera i dagar innan jag kommer på att den ska heta Hjärnsläpp eller Upp! eller Pang!. Eller något nyenkelt som Harald färgar håret.

Men ofta kommer titeln först. Den skapar boken. När Arne Norlin och jag för ett kvarts sekel sedan skrev Nussekudden tänkte varken vi eller Gunna Grähs att det skulle bli någon fortsättning. Men en afton satt vi och skojade om titlar, typ Biggles flyger igen, Barna Hedenhös i New York och alla de där som är "på nya äventyr". Nussekudden i Paris, sa vi. Knasig titel. Vad kan hända?

När vi skrivit den gick vi igång på titeln Nussekuddens hemlighet - det blev en borttappad rubin, en moralkonflikt och några nyfödda hamsterungar ... Nu skulle serien ha varit slut - om vi inte kommit på den oemotståndliga titeln Nussekuddens sista strid. I den begravde vi både huvudperson och kudde (och satte därmed stopp för vidare kuddexploatering).

På egen hand har jag skrivit en liten bokserie om en pojke som heter Buller - och också där är det titlarna som triggat igång mig: Bullers bluff, Bullers bingo, Bullers buller, Bullers bröllop, Bullers baby ... det gick lätt, som om böckerna hittade på sig själva när väl titeln var satt. Sedan tog Bb-orden slut och då var det bara att sätta punkt.

Antagligen borde jag komma på någon ny följetong. Förlagen, bokhandeln och läsarna älskar serier och för en författare är det förstås bekvämt att inte behöva uppfinna nya figurer och miljöer till varenda bok.

Varför inte berätta om en liten ... fågel? Som flyger och flyger igen och flyger högt och lågt och hit och dit. Pippi kunde den heta.