Jag begriper mindre och mindre av samtiden. Inser att det kan vara mitt eget fel (gammal!), men skyller hellre på själva samtiden. Bruset. Hastigheten. Ta ett normalt nyhetsprogram i tv. Nödvändiga fakta typ Vem? Var? Hur? Varför? kan utelämnas eller hamna på nätet. Jag, som jobbat många år med nyhetsjournalistik, brukar lyssna noga - och har ofta konstaterat att många inslag helt enkelt är omöjliga att begripa. Det fattas för mycket. Varför?

Jag tror att det, både när det gäller nyheter i tv och tidningar, beror på att redaktionerna krympts och inte alltid har resurser att göra jobbet ordentligt - och en uppfattning om att högt tempo/korta artiklar betyder fler tittare eller läsare. Ett nyhetsankare som Lisbeth Åkerman kan, med sin auktoritet och sitt tonfall, ändå få oss att tro att vi fått veta något. Att vi begripit något som inte går att begripa.

Det gör oss dummare, tror jag. Eller också blir vi bara förvirrade, som när vi ser publiken i underhållningsprogram skratta hysteriskt åt plattityder. Det vi inte ser är studiecoachens skyltar som påbjuder skratt och applåder. Bagateller, kanske. Lite brus får man räkna med. Vi är vuxna människor som nog förstår att hålla distans till mediernas brus och tjatter och samtidigt lägga upp våra bullrecept på Facebook.

Men barnen, då? De ser också på nyheter och underhållning. Dessutom tittar de på barnprogram som är fulla av datoranimerade serier, svåra ord och obegripliga intriger - alltihop värre än någon enstaka knivskuren docka. Var ska barnen få lite lugn och ro, sammanhang som går att förstå, ekvationer som går ut?

I böcker, tänker jag. Jag tycker om att skriva små berättelser med en tydlig början och ett tydligt slut och däremellan så pass mycket av fakta och tankar att ett barn kan begripa varför det går som det går. Lyckas jag får de något att fundera eller rysa över. Eller ha roligt med. Kanske till och med lära sig något, upptäcka nya sammanhang.

Naturligtvis är det tur för barnen och litteraturen att andra författare är vildare, spretigare eller till och med svårbegripliga. Men det är vad jag, i min egen förvirring, kan komma på att göra för den befolkningsgrupp som senast, på DN:s kultursidor, benämndes "de små idioterna".

Bild: Eva Lindström

Dela