Inga Borg var med i Svenska Barnboksakademin från allra första början 1989. Med entusiasm och skärpa drog hon ut på alla de kampanjresor för barnboken som vi ägnade oss åt på den tiden. I Kiruna i april 1995 var hon snudd på huvudperson för hennes Plupp var ju hemtam i den topografin, och alla älskade Plupp. Inga älskade det lappländska klimatet, klädde sig varmt och satte fart på sparkstöttingen.

När vi lät alla våra barnboksfigurer protestera på Sergels torg mot nerdragningen på biblioteken i Stockholm (då var det filialerna som skulle avvecklas) var det också särskilt bra att ha med Plupp, för honom kände makthavarna till och hade levt med när de var barn.

Men Inga gjorde minsann inte bara de 24 böckerna om Plupp, Hon skrev och illustrerade lika många andra böcker. Om Afrikas djur och om Island. Om både sin hund Tassa och sin katt Matisse. Och om en hund i Paris. Men på hedersplats i våra bokhyllor står de fantastiska böckerna om Carl von Linné, som hon gjorde tillsammans med Fibben Hald.

Varje år hölls Akademins första höstmöte i Ingas trädgård i skogen i Ulriksdal. Efteråt hade vi knytkalas och flyttade in i hennes varma hus och berättade om våra liv för varandra. Det blev underbara sensommarkvällar när vi lärde oss mycket om varandras vägar till författarlivet. Mer inspirerande miljö än hennes ljusa ateljé full med papper, penslar, färger, pennor, bilder, korrektur, (och med Tassa och Matisse) hade vi inte träffat på. Ofta var en hel del material ouppackat så där i skarven mellan sommar och höst, för Inga delade sin tid mellan Öland och Ulriksdal och allt verkade hon ta med sig fram och tillbaka i sin lilla bil.

Efter sina sex år lämnade Inga Barnboksakademin, men flera av oss fortsatte att hälsa på i Ulriksdal. Det var inte alltid helt lätt att komma dit till fots, för promenadvägen plogades inte om vintern. De sista gångerna bar vi med oss proviant, kände oss som små rödluvor som pulsade genom snön med korg till mormor. Inga lekte gärna med i den leken, men till sist var hon ju tvungen att ge upp livet i vildmarken och flytta till sonen i Nyköping.

Och vi kvarvarande rödluvor saknar henne så.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dela