En gång för fyra decennier sedan, när Arne Norlin och jag just debuterat som författare med thrillern Plåtkistan, gick jag in i den numera hädangångna bokhandeln Risbergs på Sveavägen för att titta efter boken. Den låg lite undanskymd, så jag placerade några exemplar väl synliga på en disk. På väg ut frågade jag bokhandlaren om de månne hade den nya thrillern Plåtkistan inne.
-Är du en av författarna? frågade hon.
-Hm... ja.
Jag dröp ut, rodnande av skam.

Sån var jag i början: intensivt upptagen av mina böckers framtid på marknaden. Jag klippte ut varenda notis eller recension (det recenserades mer på den tiden), gladde mig åt varje biblioteksinköp (då tog de in mer av allt) och gjorde vad jag kunde för att mina verk skulle synas.

Det handlade inte om inkomster (jag har alltid haft fast lön som journalist) utan mer om känslan av att vara Författare, att ha blivit en av alla den sortens skapande människor som fick mig att stå ut med min barndom.

Numera bryr jag mig inte så mycket. Efter ett par dussin böcker och en del för tv struntar jag i marknad och siffror. Bara nån vill ge ut det jag gjort är jag nöjd.
Men att jag kan kalla mig författare känns fortfarande fint: det är en roligare titel än pensionär.

Det som ännu driver mig är glädjen i skrivandet, detta att hitta okända, oförklarliga eller bara bortglömda bilder i mitt eget huvud och att bygga berättelser av dem - och att befinna mig, leva, i den historierna.

Om jag är ensam eller på dåligt humör - eller, för all del, känner mig glad och begåvad - kan jag ge mig in i nån av mina pågående texter.
Det är ställen att vara på.
I den totala egentiden.

Problemet är att jag ibland har svårt att lämna en text. Jag filar och putsar för att slippa gå därifrån och det händer att texter dör av sånt. Sönderälskade.

Det är tråkigt. Men jag har i alla fall haft roligt under tiden.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dela