Sent igår kväll satt jag i min lilla trädgård mitt i storstaden och tittade på stjärnorna i Svanen, då det prasslade till alldeles bakom vilstolen. Och så fick jag se en grävling rusa fram, stanna ett ögonblick på gräsplätten, stirra på mig i dunklet och sedan försvinna bakom en buske. Omedelbart började jag tänka på det där med äggskal i stövelskaften och grävlingarnas mystiska gryt som kan ha flera hundra meter långa gångar och vara i bruk i många generationer, ja, i århundraden. Djur blir med automatik en hel historia, de är fantasieggande och som en strukturalist sa, bra att tänka med. Så långt tillbaka vi har texter och bilder, alltså långt ner i stenåldern, så kan man se att människors myter är fullproppade av djur, från mammutar till skalbaggar.

Ett djur som har hängt med länge här i Östersjötrakten är sälen. För femtusen år sedan knådade stenålderns säljägare små sälfigurer i lera. Att sälen fick uppmärksamhet berodde på att den var det viktigaste bytet för kustfolken under stenåldern, men också på att den var så barnsligt människolik, slät och fin med ganska platt ansikte och varma ögon. Att den rörde sig både på land och i havets djup gjorde den också intressant som en varelse som passerade gränser och vistades i främmande världar.

Under bronsåldern för tretusen år sedan när de flesta var bönder och säljakten hade blivit en bisak, tillverkades fortfarande sälbilder. Intill en bronsåldersstuga i Uppland har arkeologer hittat en liten gravgrop med de brända benen efter ett spädbarn. Tillsammans med benen låg en liten sälfigur av lera med fingeravtryck som visade att den inte kan ha tillverkats av någon som var mycket äldre än tio år. Kanske var det ett storasyskon till spädbarnet som lade ner figuren.

I den stora Kiviksgraven i Skåne från 1300-talet f.Kr., troligen en bronsålderskungs grav, finns åtta stora hällar med hällristningar som vi nog kan kalla Nordens äldsta bilderbok. Arkeologer har spekulerat vilt om vad bilderna föreställer. Jag har försökt mig på att ge en övergripande tolkning, ett försök att återskapa Nordens äldsta berättelse, men här ska jag bara nämna en detalj. En rad med nio mystiska figurer brukar uppfattas som mantelklädda gubbar i procession, men jag är rätt övertygad om att vi istället ser nio sälar på bakhasorna, mer precist gråsälar med spetsiga nosar och tydliga labbar.

Bild: Jonathan Lindström.

Om vi tjyvkikar på de fornnordiska gudamyterna, som visserligen är drygt tvåtusen år yngre men ibland innehåller fragment av bronsålderns berättelser, är det möjligt att spekulera om att de nio gråsälarna är en tidig variant på guden Heimdalls nio mödrar, som levde i havet. Gudarnas väktare Heimdall hade för övrigt förmågan att förvandla sig till en säl. Intressant är att gråsälar bildar harem, där minst ett halvdussin honor brukar ligga tillsammans på en kobbe med sina kutar. Över tretusen år före Pija Lindenbaum med småpapporna tycks alltså nordiska skalder ha berättat historier om gudar med nio sälmammor, och det med direkt inspiration från djurvärlden.

Sälhistorierna överlevde kristendomens införande, trots att sälarna inte direkt tar stor plats i Bibeln. Runt Östersjön och Nordsjön har man in i sen tid berättat om olyckliga sälkvinnor som ömsar skinn, tvingas gifta sig och bildar familj med fiskare på land. Trots konkurrensen från dataspelsvärlden kommer nog sälar och andra djur alltid att fascinera både barn och vuxna och ge upphov till fantastiska historier och sagor. Djur är inte bara bra att tänka med, de är ännu bättre att fantisera med.

Dela