Tidig morgon i april. Jag reser till vår närmsta by för ett författarbesök på en förskola. Ordet författarbesök är viktigt. Jag har poängterat för personalen att det är författaren till Mamma Mu som kommer, inte Mu själv.

Det är mindre än en kvarts resa med bil. Jag parkerar vid kyrkan. Skolgården ligger tyst och öde. Klockan är över åtta. Jag tänker på ett skolbesök i Vietnam där skolgården var fylld av ett stort sorl - fast det inte var rast. Klassrummen hade fönster ut mot gården. Eftersom det är så varmt där har fönstren inga glas och jag kände, mer än hörde, den stora mängden barn därinne, som ett enda studieandetag. På skolgården satt, bland blommor, bara en liten farbror, som visade sig vara rektor.

Men den här aprilmorgonen är bitande kall och ingen andhämtning från skolbarn kan anas. Några blanka cyklar är parkerade utanför. Förskolan ska ligga här i närheten. Jag har fått vägbeskrivning men är värdelös på att uppfatta sådana. Jag följer efter en mamma med barnvagn och stadig rumpa. Hon ska nog dit. Det finns bara en förskola här i byn.

-Nu kommer hon! En fröken hälsar välkommen, varmt och rättframt. Nyfikna ögon spanar bakom henne. Är det kanske ändå inte en ko? Är man tre-fyra år kan man aldrig vara säker.

Jodå, man har berättat att en författare är en som gör de där böckerna de har på förskolan. Barnen är förberedda och när vi har tittat på deras spindlar och tema potatis så sätter vi oss på den runda mattan på golvet. Jag har med mig sprillans nya Mamma Mu-boken och berättar att de är de första som får läsa den. Jag nämner inget om "kosläppet" på Akademibokhandeln i Stockholm. Det här är på riktigt. On speaking terms, öga mot öga.

Jag läser. De lyssnar uppmärksamt. Att få möta sina läsare så här, så lugnt och koncentrerat, är en ynnest. Jag kan både visa Sven Nordqvists bilder och läsa samtidigt. OCH svara på frågor.

-HUR har du gjort den här boken? frågar en fyraåring med allvarliga ögon. Pedagogiskt intresserad som jag är, har jag tagit med mig hela arbetsmaterialet. Jag visar mina datorskrivna manus. Vanliga papper. Hur trist som helst. Jag berättar att jag sen ringer Sven för att fråga om han vill rita eller om han har tröttnat på Mamma Mu.
-Ja, det är lite tjatigt, säger han först. Men sen säger han att han tycker det är rätt trevligt att sitta där och måla och lyssna på ljudböcker.

-Och då skickar jag det här på posten till Sven, fortsätter jag. På posten? Jag ser ett visst flackande med blicken.
-Sen efter några veckor kommer det här! säger jag och visar Svens skisser. DET tar.
-Oj vad bra han kan rita!!
Svens skisser är ljuvliga. Fulla av rörelser och roligt kladdiga. Man kan förstå att nån har GJORT det.

-Och då tycker jag att de här bilderna är jättebra, fortsätter jag och bestämmer mig för att strunta i såna detaljer som förläggare och redaktörer och går direkt på färgbilderna.
-OHH, va fint! Hela arken utan vikning är som stora planscher. Det ÄR fint. Barnen tittar andäktigt på alltihop och de vuxna sträcker på halsarna för att se. Jag visar också nytt korr med strykningar och ändringar i texten i färgbilderna.

Jag har också med mig Svens skiss till det omslagspapper som Akademibokhandeln ska göra på temat Att läsa är att resa. Mamma Mu och Kråkan reser på alla upptänkliga och fantastiska vis. Pappret går runt och varje barn synar det närgånget. Det får ta tid. Underbart! Till slut visar jag, mest för de vuxna, en engelsk översättning. Boken ska ju ut i världen.

En slags suck uppstår när vi är klara. Inga frågor blev ju liksom kvar. Jag inser att jag berättade allt själv. Så dumt och vuxet! Barnen har ju alltid sina egna roliga, kloka och knäppa frågor. Till slut kom det en sån trots allt:
-Men hur gjorde du pärmen?

Bild: Stina Wirsén

Dela