Jag har under sensommaren och hösten ett par kvällar i veckan iklätt mig min gamla yrkesroll som bildlärare. Det kommer sig av att jag för ungefär ett och ett halvt år sedan lärde känna ett konstnärspar från Syrien. Majd och Nagham. De gjorde något så typiskt svenskt som att starta en förening, och drog igång en konstkurs för ungdomar. De frågade om jag ville hjälpa till. Tanken var att blanda ungdomar med svensk bakgrund med ungdomar med utländsk bakgrund, och tillsammans jobba kring ett tema. Ett integrationsprojekt.

Nordanstigs kommun stod för det ekonomiska. Nagham och jag skulle vara kursledare. Vi är ganska lika, Majd, Nagham och jag, Frånsett då att jag är ungefär lika gammal som de två tillsammans, och att de kommer från storstaden Aleppo medan jag kommer från lilla staden Hudiksvall. Men vi är väl lite medelklass och har kanske samma referensramar och rätt mycket samma intressen.

Så vi tänkte att temat för kursen skulle vara att vi alla är lika oavsett var vi kommer ifrån. Om man tecknar porträtt märker man att ansiktets proportioner i stort är lika för alla, och att det är små nyanser som utgör skillnaden mellan människor. Alltså började vi kursen med att alla fick teckna varandras porträtt. Sedan jobbade vi vidare med akrylmålning och skulptur kring temat att vi alla är lika.

Tio ungdomar. Alla från början okända ansikten för mig. Men vartefter veckorna går lär jag känna dem. I skapandet framträder deras olika karaktärer. En har många idéer, en gillar att jobba ensam, en är uppmuntrande, en hakar på, en har svårt att komma igång, några pratar mycket och andra är lite tysta...

Jag börjar tänka att vi alla kanske inte är lika ändå. När vi lär känna varandra är vi individer och olika, oavsett var vi kommer ifrån. Nazisterna vill däremot vara lika. Lika varandra. De vill helst ha uniform och vara anonyma. De vill kategorisera människor och dela in oss i grupper. Svenskar, muslimer, ensamkommande barn, judar...

Vi hade en granne en gång i värden, som ofta pratade om hur han avskydde "svartskallar", men vår lille son som kom från Indien gillade han skarpt. Jag vet ärligt talat inte om det bidrog till att ändra hans attityder till främlingar. Men jag tror ju att det är först i mötet människor emellan som vi förmår att se att en grupp i samhället inte är en grå massa utan olika individer.

Som en sista uppgift i kursen hade vi planerat att ungdomarna skulle göra en stor målning tillsammans. Det var svårt att komma igång. Det kanske kändes som om den 2 x 1 meter stora vita duken ställde krav. Men diskussionen om vilket motiv de skulle välja var ju en viktig del av processen. Och det funkade. De bollade idéer och kom så småningom fram till ett utkast som alla gillade, ja förutom en då, som ville göra en egen bild. Men det var också okay för resten av gruppen.

Vi målade den tillsammans. Även Nagham och jag var med. Jag vet inte om det finns något direkt budskap, och jag tror inte att man ska tolka in för mycket i bilden. Men jag tycker att jag i penseldragen kan se våra olika personligheter som spretar åt olika håll, men samsas i en gemensam tanke. Det är inte så illa.

PS. Det blir utställning i Bergsjö i Hälsingland 4:e november.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dela