![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() ![]() Johan Unenge Stol nr 9 Johan Unenge fick en penna istället för napp. För hans pappa och mamma var bägge tecknare. Så han blev tecknare. Att rita var det roligaste han visste. Speciellt serier. Ända tills han började skriva. Och upptäckte att det var ännu roligare. Nu har han fattat att det roligaste är att göra båda delarna. Och lite skateboard ibland. Johan Unenge tycker om när hans böcker gör de där tvärsäkra lite mindre tvärsäkra. Och när de där som säjer att böcker är tråkiga, plötsligt utbrister (motvilligt) "fast den där var rätt okej!" Han har också flera barn ihop med Måns Gahrton. Eva och Adam, Rosa och Hotell Gyllene knorren heter några av dem. Johan Unenge var Sverigers första läsambassadör 2011-2013. 2014 blev han läscoach för idrottsrörelsens och Kulturrådets satsning Paus som syftar till att förmedla bilden av läsning som något coolt och positivt inom idrottsvärlden. Johan är också ledamot i Läsdelegationen som är en del av satsningen Hela Sverige läser för barnen och ska samla skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Johans senast utgivna bok är Fångarna på slottet (Bonnier Carlsen, 2018), del 18 i serien om Hotell Gyllene Knorren som han gjort tillsammans med Måns Gahrton. Johans sida på Barnens bibliotek Johans sida hos bokförlaget Bonnier Carlsen |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 17 2014 ![]() Rätt ska vara rätt- även när det blir fel? ![]() av Johan Unenge När jag för ett par år sedan fick äran att som Läsambassadör propagera för "ungas läslust" blev jag djupt smickrad. Jag läste allt jag kom över, pratade med alla jag mötte och drog egna slutsatser. Jag hade också nästan 30 års erfarenhet av att åka runt i svenska skolor och se med egna ögon hur det kunde se ut. Ibland såg det inte så bra ut. När jag avkrävdes ett första uttalande om varför det var så himla viktigt med böcker svarade jag att man blir snäll. Vad jag menade var att böcker gav chans att se hur andra levde och därmed kunde väcka empati. Motståndet blev omedelbart. I en indignerad facebooktråd fick jag läsa att det inte alls var någon garanti. Det fanns böcker som var rent motbjudande i sin människosyn. Menade jag verkligen ALLA böcker? Varenda en? Hitler läste böcker. Så hur menade jag då egentligen? Hitler! En debattör tyckte kanske att det var en dödande smash. 1-0. Jag såg hur många bibliotekarier jag mötte inte alls hade den tåga och säljteknik som jag trodde skulle vara nödvändig för att attrahera elever att läsa. Kanske även attrahera sin egen rektor att då och då tänka på vilken viktig uppgift skolbibliotekarien skulle kunna ha. Jag överdrev såklart. Generaliserade, för att visa på problemet. Jag frågade om det inte skulle behövas helt andra egenskaper ibland. Att deras konkurrenter om fritiden - dataspelen - hade en mer högljudd och ofta mer framgångsrik framtoning. Snabbt kom motståndet. Jag blev varse att samtliga bibliotekarier inte alls var så som jag beskrev dem. Jag uppmanades: "ge mig ett exempel!". Min poäng- att sätta fingret på ett problem - blev istället att förödmjuka EN HEL YRKESKÅR. Jag försökte mig på motsatsen. Att låta exempel belysa problemet. Att jag hade mött en bibliotekarie som beklagade sig över att hon inte hade de röstresurser som krävdes för att tala med elever. (Ett rätt slående exempel på hur vingklippt just den bibliotekarien kände sig). Ett annat exempel: Jag blev lotsad ner i en skolas pannrum för att bli förevisad det som rektorn tyckte var ett utmärkt skolbibliotek. I ett pannrum! Skolbibliotekarien var nöjd. Motargumentet blev att det bara var exempel. Att det inte sa någonting om Helheten. Generalisera funkade inte. Att ge exempel funkade inte. Att påstå saker- då kunde den värsta diktatorn i modern tid kastas fram. Sakta förstod jag hur debatt fungerade. Ämnet var inte så intressant. Det är mer en teknikuppvisning. Eller reflex. Att det egentligen var som en slags dans, eller boxning. Du gör så, så gör jag så här och då svarar du så här... Så dök den där nedslående undersökningen upp. Att högläsningen halverats på bara tio år. En siffra som delvis skulle kunna förklara svenska barn sjunkande (störtande) läsförståelse. Siffran var alarmerande men de flesta jag träffade hade på känn att de nog hörde till kategorin. Att de sociala medierna i högre grad upptog deras tid. Något måste göras. Det fanns en mottaglighet för den sortens uppgifter. Så resultatet fungerande mycket effektivt som argument för att gå till botten med högläsningen. Att bara säja " halvering på tio år" fick de flesta att sprattla till och vilja delta. UR kastade sig in. Martin Widmarks projekt susade fram. Allt bra således, eller? Så kom ännu en undersökning. En som påstod att så var det inte alls. Ingen halvering här inte. Tvärtom. Det funkar bra som det är. Junibacken och Läsrörelsen som stod bakom den första negativa (men väldigt användbara) undersökningen misstänkliggörs. Debattinlägget är helt enligt dansstegen. Kunde undersökningen manipulerats? Ordet "oseriöst" dyker upp. Man jämför äpplen och päron. Det kanske stämmer. Kanske. Men om alla stannade upp ett ögonblick och såg vad en - möjligen felaktig - siffra,åstadkom. En siffra som gick att använda till att uppmana föräldrar att läsa mer för sina barn...? Vem skulle i så fall drabbas av det? Finns det överhuvudtaget något negativt med en undersökning vars resultat kan användas till att få fler att läsa? Har ingen betydelse. Med statistik kan man få folk att tro vad som helst. Lura dem. Ett farligt vapen. Rätt ska vara rätt. Hitler använde antagligen statistik....
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |