Jag åker hemifrån tidigt eftersom jag ska arbeta på två skolor i Rinkeby den här fredagen. Min första lektion börjar kvart över nio på högstadieskolan. En uppriven lärare möter mig i korridoren, det har varit inbrott, fönster är sönderslagna och flera datorer är stulna. Vi går till klassrummet, jag vill inte beröra det inträffade utan börjar genast berätta om Nobelpriset i litteratur.

Rinkeby torg

Det är roligt, de fjortonåriga eleverna lyssnar engagerat och antecknar stödord. Nu ska vi läsa Tomas Tranströmer och skriva och teckna ett häfte som vi ska överlämna till honom i december.

Efter lektionen och lite småprat med eleverna och skolbibliotekarien hastar jag iväg till låg-och mellanstadieskolan där vi ägnar ett läsår åt att skriva och teckna en bok om Rinkeby. På vägen stannar jag till vid ett av Rinkebys caféer för att dricka en kopp kaffe. Jag är den enda kvinnan på caféet bland många män.

En man, som jag vet kommer från Syrien, tilltalar mig vänligt och frågar hur det står till med mig och familjen. Jag frågar lika vänligt tillbaka och passar på att beklaga situationen i hans före detta hemland. Han avfärdar mig viskande. "Allt är bra i Syrien, du ska inte tro på det som de visar på TV". Han tittar ut över männen på caféet och sänker rösten ännu mer: "Allt är muslimernas fel, förstår du."

Jag går tankfull till nästa skola, den kära Kvarnbyskolan, där jag skrev min första bok tillsammans med några romska tonårsflickor för fyrtio år sedan. I dag ska jag träffa barn i en sjätteklass som har intervjuat sina far-eller morföräldrar. En svärm av flickor rusar emot mig på skolgården och vill berätta.

"Så vackra ni är! utbrister jag spontant. Ni är som fjärilar i era färgglada kläder." Flickorna rättar självmedvetet till sina sjalar och mönstrade kjolar ovanför jeansen. "Du är också snygg!" uppmuntrar de och så går vi hand i hand i en tät klunga till klassrummet.

En flicka frågar om hon får intervjua sin pappa. "Hans liv är intressant," försäkrar hon. "När han var ung satt han i fängelse i Tunisien, sen kom han hit, men i somras kunde vi åka till Tunisien hela familjen. Då hade pappa inte sett sin mamma på 21 år. Det har blivit demokrati i Tunisien nu."

Efter en timme med livsberättelser ska jag tillbaka för ännu en lektion i högstadieskolan. Jag hinner inte äta lunch utan stannar till vid korvkiosken mitt emot bilparkeringen. Där bor några romska familjer från Rumänien i sina bilar. De har satt upp campingbord med spritkök och kastruller mellan bilarna. På marken ligger skräp. Några män dricker kaffe, två kvinnor gör sig beredda att gå iväg med sina dragspel till tunnelbanor, gator och torg. Plötsligt börjar det brinna i en bil. Upprörda människor strömmar till, några unga män försöker släcka.

Jag äter upp min garanterat grisköttsfria korv och går tillbaka till skolan. På hemvägen några timmar senare skriver jag dagbok. En lärare har berättat för mig att när hon förberedde sina sjuåringar på mitt kommande besök frågade hon om de visste vad en författare var. En pojke svarade: "En som inte fattar för fan."

Rinkeby i världen. Rinkeby i mitt hjärta.

Boken Nobel i Rinkeby - om att upptäcka världen, språket och sig själv av Gunilla Lundgren och Lotta Silfverhielm gavs ut på Premiss förlag 2010.