Vad betyder ett författarbesök på en skola? För författaren kan det vara en ekonomisk nödvändighet. En dålig dag kanske mest en känsla av att upprepa sig själv och bli serverad skolmat med tvivelaktigt utseende. Men det kan också vara dagen då man påminner sig själv om att ett författarbesök kan tända ett hopp. När man kommer ihåg sig själv i ett klassrum den där gången när man blev sedd av en författare.

Hon hette Kerstin Johansson i Backe. Hon hade så där fluffigt, ljust hår. Och hon hade bott i vår hemstad, Kiruna, och skrev om platser och människor som jag kunde känna igen.

Vid tiden för hennes besök skrev jag berättelser som utspelade sig på platser som jag aldrig sett men ändå fantiserade ihop. Inte hade vi råd (eller lust för den delen) att resa utomlands. Men när vi åkte sex mil från stugan i Soppero till Karesuando kunde vi faktiskt bara ta oss över bron och vara i Finland. Fast finska var inte så exotiskt för det pratade ju var och varannan på svenska sidan också.

Men jag tänkte att mina historier måste utspela sig i stora städer och i andra länder. Och det föll väl platt. För inte hade jag möjligheten att googla hur det såg ut i New York. Och hemma fanns inga uppslagsverk. Hemma fanns få böcker. Tack och lov en del barnböcker och mamma läste högt. Men sen när jag började läsa själv fanns inget att hämta i bokhyllan. Där fanns sameslöjden och fotografierna. Hos mamma fanns de muntliga berättelserna som skulle komma att betyda mycket. Men det förstod jag inte då.

Inte kunde jag väl tro att jag skulle bli författare, även om jag skrev det i "Mina vänner"-böckerna. Men så kom Kerstin Johansson i Backe och jag höjde blicken och nog såg hon den. Och hon visade vägen. Inte behövde man New York.

Vad väljer en författare att skriva om?

Jag vill att de unga läsarna ska känna igen sig. I hur det pratas, känslan av trettiogradig kyla, snö på skolavslutningen och helt enkelt hur man är. Jag hittade inte mina platser i litteraturen som barn. Det var som om vi inte fanns. Vi fanns inte i skönlitteraturen, möjligen att vi var en mening i en SO-bok.

Men inte behöver man ha samiska eller tornedalska rötter för att förstå kluvenheten hos mina huvudpersoner som växer upp i två kulturer. Det har mer än en elev visat mig. Man kan nyss ha kommit till Sverige och bli förundrad över att man känner igen sig i utanförskapet och identitetssökandet i en samisk författares böcker. Att hitta sig själv eller sina känslor i en bok. Att bli förstådd. Att bli sedd.

Det är vad det handlar om.

Så jag släpar mig upp många timmar innan solen, sitter på ett tåg fast jag blir åksjuk, äter skolmat som jag inte riktigt tål, upprepar mig fyra gånger på en dag och hela tiden letar jag efter den där blicken. Jag berättar att jag inte växte upp i ett hem med böcker, att jag är sämst på prepositioner och att jag fortfarande kan vara ängslig i litterära sammanhang. För inte var det någon hemma som satte en klassiker i handen på mig. Nej, vi prenumererade på Tintin och Finn och Fiffi.

Skolan fyllde i luckorna. På skolbibblo fick jag hjälp att hitta böckerna som jag aldrig glömmer. Och lärarna noterade att jag kunde skriva och uppmuntrade. Mamma uppgraderade oss på hemmaplan och köpte en elektrisk skrivmaskin. Och en dag kom Kerstin Johansson. Och såg en elev som behövde det. Och varje gång jag kliver in i ett klassrum hoppas jag att jag ska lyckas göra samma sak.

Bild: Karesuandobron. Privat foto..

Dela