Förra söndagsförmiddagen slog jag på teven för att sortera tvätt men fastnade med en svart strumpa i var hand och stirrade på rutan. Det var fyrfärgs direktsändning från Sverigedemokraternas partistämma, med en talarstol skyltad med "jag älskar Sverige" och ett blått hjärta, och där stod partimedlemmar och diskuterade alternativmedicin, kostnaden för judiska omskärelseritualer och mycket annat. Jag blev fascinerad, tänk, till synes vanliga människor som lyser in i mitt vardagsrum, in i min vardag (även om det nu var söndag). Flera stakade sig och var uppenbart nervösa och ovana talare, men det bidrog till det mänskliga intrycket. Det såg nästan normalt ut, som att det var något som kunde hända i Sverige 2013. Och jag blev ändå illa till mods.

Det började för snart tre veckor sedan när jag läste en partiledarintervju med sverigedemokraten Jimmie Åkesson i Svenska Dagbladet. Okej, det kan väl vara i sin ordning med en sån intervju. SD är demokratiskt invalda i riksdagen och var tionde person du passerar på stan stödjer dem. Visserligen framfördes SD:s åsikter okommenterade i artikeln, men det var i första hand åsikter om andra partiers kritik mot dem, så det undgår ingen att de inte är populära överallt.

Men Svenska Dagbladets redaktion ordnar också en quiz med fem frågor om graviditet, förlossning och barn med anledning av och för att väcka uppmärksamhet kring att Jimmie Åkesson är blivande pappa. Skoj! Mänskligt! "Kan du mer än Jimmie Åkesson om barnkunskap?" lyder tidningens uppfordrande fråga. En av frågorna är "Varför blev barnboken Kivi och Monsterhund av författaren Jesper Lundqvist och illustratören Bettina Johansson så uppmärksammad?" Se där, en fråga för oss barnboksentusiaster. Inte nog med att Sverigedemokraterna är pappor och mammor, de visar intresse för barnkulturen, de värnar om barnen. Härligt! Och så blir jag illa till mods igen, men inte för att Jimmie har fyra av fem rätt, och därmed fler poäng än jag på testet. Utan för att allt är så normalt, som att det här kunde hända i Sverige 2013.

Men det som gör mig mer än illa till mods är att det påminner om den stora skräcken jag upplevde redan som barn. Det är inte det stora, vrålande monstret med taggig hud som skrämmer värst, det är den vänliga gumman som för ett ögonblick kastar en kall blick, bara ett kort ögonblick, som avslöjar något annat, ett hisnande djup, hatets avgrund, men vips är hon varm och go igen. Och det är det som håller på att hända.

Kommer ni ihåg monstret Sverigedemokraterna, med sitt fascistiska ursprung, med sin trallvänliga "Tjalalalala!"-sång på valnatten, med sina kostymklädda partimedlemmar och riksdagsledamöter som sprang runt och förgyllde ljuvliga sommarnätter i Stockholm med järnrör och kommentarer om vilka som hörde hemma i Sverige? Det var så monstruöst, så självklart att folk skulle vända den sortens aggressiv fanatism ryggen. Men nu sitter vi och barnkulturquizzar med den sverigedemokratiska gumman under gemytliga former, en gumma som vänligt säger att det där med invandrarna är inte så viktig för stunden, och så glömmer vi den där kalla blicken som ännu skymtar ibland. Minns ni när hon i maj självklart röstade emot att papperslösa, gömda flyktingbarn skulle få gå i skolan? För vad spelar några söndertrasade barndomar för roll, när hatet mot "massinvandringen" ska kanaliseras?

Bäst att avsluta övertydligt: Sverigedemokrater är inga monster, de är bara människor, men de har fastnat i hat och en enkel förklaringsmodell, att invandring är roten till allt ont, och på så sätt har de skapat ett monster vilket äter sig in i vår vardag, vi vänjer oss och monstret blir vartefter den normala, oförargliga gumman, som nu är framme och sniffar på barnen. Färgen på Sverigedemokraternas hjärta är sällsynt väl vald. Ett blått hjärta mår inte bra.

Dela