Ibland drömmer jag om att bli en annan sorts författare. En som skriver disciplinerat två, tre timmar om dagen och sedan går på kurs i koppargrafik eller karate och ägnar tid åt att verkligen komponera middagen och läsa de aktuella romanerna från början till slut.

Eller en författare med ordning på sina anteckningar. Det skulle jag vilja vara. Skulle vara så trevligt att han ett system där alla fantastiska formuleringar och geniala hugskott samlades i riktiga anteckningsböcker, gärna av den där snygga sorten. Inte som nu, när jag krafsar ner ord och idéer på baksidan av kvitton och post-it lappar som sedan singlar ner på golvet och in i något glömskans hörn, där de ludna av damm mister sin mening.

Jag skulle också ohyggligt gärna vilja vara en författare som kan sitta ute och skriva. För hand, i ett stabilt kollegieblock med en svart tuschpenna med smalt stift. Sitta på en strand eller under ett träd. Under en alm, till exempel. Skulle vara fint. Särskilt på hösten när man tittar upp i trädets krona. Löven som faller, röda. Trädets struktur som blir synligt i takt med att texten växer fram och fullbordas.

Så skulle man ha det.

Men tills vidare arbetar jag mot bättre vetande för många timmar om dagen. Kör på som en envis oxe. Läser för lite skönlitteratur och börjar ofta med slutet. Köper nya, fina anteckningsböcker och glömmer bort var jag lägger dem. Klarar inte av distraktionerna utomhus, utan måste sitta inne och skriva - och drömmer ibland om att vara en annan sorts författare.

En poet med diktafon, kanske?