"O, hon är verkligen en eldsjäl!" säger nån och jag tänker omedelbart på den där entusiastiska människan som kom till alla möten med hundra underbara idéer - som vi andra grå förväntades utföra. Eller på henne som arbetade och arbetade för andra så mycket att hon själv brann upp. Han som höll eldande tal om solidaritet men aldrig var med och delade hushållssysslorna i hemmet, eller hon som var så god så god och lämnade bara skuld till oss andra.

Eldsjäl är ett besvärligt ord. En eldsjäl förväntas hyllas både av omgivning och eftervärld. En eldsjäl är ingen vanlig gnetare som vi andra.

När vi i Barnboksakademin delar ut vårt årliga eldsjälspris är det enligt stadgarna "till en person eller grupp som med särskild entusiasm och energi har verkat för att barn och ungdomar ska komma i kontakt med bra litteratur eller som på annat sätt bidragit till att väcka deras insikt om språkets betydelse".

Vi är inte ute efter att lysa på redan belysta stjärnor. Vi vet att det där ute bland lärare, bibliotekarier, läsfrämjare och andra som arbetar med barn och böcker finns så många som aldrig får annat ljus än den som kommer ur läsglada barns ögon. Det är dem vi vill uppmuntra och hylla.

När jag tänker på årets eldsjälspristagare Tor Svae kommer en speciell eld för mig.

Det är ingen stor brasa kring Tor, snarare en ständig glöd som man lätt kan få att blossa upp med frågan: Ska vi leka? Han är en tråktrotsare som slåss mot dumhet och fulhet, en uppkäftig estet och humorist. Han är plankor och fina slott, falu rödfärg och röda rosor, små små hemliga rum och hela rymder för barnens lekar. Och han har fattat kopplingen mellan leken och läsningen. I leken skapar barnet sin egen berättelse, i leken hanterar barnet det material som sagor byggs av: fantasi, ord, bilder, sånger. Det vi vuxna kallar konst. Bara det är värt ett eldsjälspris.

Tor Svae med en modell till Mamma Mus ladugård. Foto: Jujja Wieslander.

Det är tidigt på våren 2008 . I en trädbevuxen backe nedanför ett dagis, omringat av ett bostadsområde, som ännu bara är en gigantisk byggarbetsplats, ska vi bygga en lekplats. Tor Svae och jag går runt och tittar ut var Mulle Mecks hus och verkstad och raketen och gungorna och alla de andra lekställena ska ligga. Tor har en sprayburk som han använder till att markera direkt på marken var de olika konstruktionerna ska stå.

-Blir det bra med Figge Ferrums lastbil här?
- Kanske lite längre bort? svarar jag.
Vi stegar upp och Tor sprayar. Till vår hjälp har vi mina skisser och en modell över parken, som Tor har gjort. I ungefär skala 1:50. Själva byggnaderna tillverkas monteringsfärdiga på ett snickeri som vet hur Tor vill ha det.

Nu möts två världar. En kille från Skanska kommer i sin grävskopa och ska hjälpa till med markberedning.
- Bra, säger Tor. Vi behöver ett hål för fundamentet till Mullestatyn. Den ska stå här vid ingången. Killen vill gärna se en ritning - på exakt hur stor, och exakt hur djup, och exakt var gropen ska vara. Han suckar och tänker säkert något spydigt om konstnärer. Vi överlägger en stund och till slut går Tor fram och sprayar en fyrkant på marken vid ingången.

När jag kommer tillbaka nästa gång är det full fart på byggandet. Tor och hans medarbetare omvandlar bilskrot och gamla cyklar till flygplan, labyrinter och karuseller. Hela stället fullkomligt bubblar av kreativitet. Grävmaskinisten far omkring i sin grävskopa och hittar på snitsiga lösningar på grävproblem. Garvade plåtslagare blir helt lyckliga av att göra vackert falsade plåttak till små hus. Till och med den stränge lekplatsinspektören blir som barn på nytt och ger sitt välsignande åt allt.

Tor har en förmåga att entusiasmera människor och ett engagemang som smittar av sig. Jag tänker att han själv är en Mulle Meck som kan se skönheten och möjligheten i en bit rostig korrugerad plåt.

Jens Ahlbom tillsammans med Tor Svae i Mulle Meck-parken i Järvastaden då Mulle Meck firade 20-årsjubileum 2013. Foto: Ingrid Henke.

Dela