Sommar. Nu är den slut. Nyss var den här. Sommar som i de där sommarprogrammen som en del av oss lyssnar på. Som Johanna Lindbäck skrev om i en krönika nyligen. Och jag kan bara hålla med, Patrik Lundbergs sommarprogram är något av det sorgligaste jag hört. Men också bästa. Lyssna.

Sommarprogrammen. De är något av en institution i Sverige. Och jag gillar verkligen formatet. Att bläddra bland sommarpratarna på SR:s hemsida är lite som att komma in i ett litet bibliotek med begränsat bokbestånd. Först hittar man några favoriter, som man slukar. Sen dyker det upp andra som man inte alls kände till och inte visste att man skulle gilla. Ibland finns det såna man inte gillar, men i brist på annat läser/lyssnar man ändå, och även där kan man hitta något som överraskar eller skakar om.

En av årets sommarvärdar, psykologen, terapeuten och författaren Anna Bennich, föreslog att det borde införas ett nytt skolämne i grundskolan. Relationskunskap. Och först nickade jag instämmande, ja, det är nog klokt... Men sen slutade jag nicka.

Mäh! Vadå? Det har man ju redan. Eller det borde man ju ha. Det finns i alla fall all möjlighet i världen. Skönlitteratur, heter det! När eleverna läser bilderböcker och noveller och romaner och dikter så kommer relationskunskapen av bara farten. Den finns ju där, inbyggd i litteraturen. Ta samtalen när de kommer, när tankarna väckts av det lästa.

Många, många, många böcker handlar nämligen om relationer. Mellan syskon, mellan föräldrar och barn, vänner och ovänner, kossor och kråkor, levande och döda, klasskamrater och klassfiender, fattiga och rika, mugglare och trollkarlar, torpare och herrgårdsfolk, mördare och brottsoffer. Och så några hundra-tusen-hundratusen andra exempel.

Och jag tror på fullaste allvar, jag tror till och med att jag vet (men orkar inte leta upp någon forskningsrapport att hänvisa till just nu) att man faktiskt blir mer empatisk av att läsa skönlitteratur, att man får lättare att se samspelet, och det misslyckade samspelet, människor emellan när man har läst mycket. Allt från Pricken (M. Rey) till När hundarna kommer (J. Schiefauer) har i alla fall gett mig goda kunskaper i Relationskunskap. Och jag tror även - rentav vet? - att man kan använda de erfarenheter man hittar i böckerna i sitt eget liv, i sina egna relationer.

Ett exempel: Det var en Valborgsmässoafton någongång på 90-talet. Före alla-har-en-mobiltelefon, alltså. Och på morgonen står en mamma och hennes fjortonåriga dotter i köket och grälar. Mamman säger bestämt: Nej, du får inte vara ute sent i kväll. Du får titta på brasan, men när jag kommer hem från mitt möte kl 21, då ska du vara hemma. Punkt slut. Det är alldeles för mycket ungdomsfylleri på Valborg och du minns väl vad jag berättade om Maries dotter som blev slagen med en flaska i huvudet och bla bla bla bla bla fler moralkakor bla bla.

När mamman kommer hem strax före 21 finner hon dörren låst, med både över- och underlås. Adrenalinet börjar strömma till. Ska hon bli arg eller orolig eller både och? Hon tittar på klockan, okej, ungen har en kvart på sig att komma hem. Så... på köksbordet hittar hon följande lapp: "Hej! Jag är ute och aktar mig för ungdomsfylleriet. Puss."

Och mamman ser sig själv i Mattis, ser parallellen mellan ungdomsfylleriet och älven och vildvittror och helvetesgap. Och hon gör en nattmacka och hon vilar i Astrid Lindgrens klokskap. Hon inser att ibland måste en fjortonåring få gå ut och akta sig för det som är farligt. Och detta har hon - och dottern - lärt sig av den gemensamma läsningen. Den gemensamma referensramen som skapades för många år sedan, den kunde nu plockas fram när det som bäst behövdes i deras trassliga relation.

Så: Tryck inte in någon Relationskunskap på ett redan fullspäckat schema. Men: Låt skönlitteraturen ta plats i skolan. På Riktigt.

MEN, då får INTE böckerna - läsupplevelsen, inlevelsen, förmågan att försjunka in i och bli ett med bokvärlden - det vill säga MAGIN! - då får inte magin och glädjen förstöras av kontrollfrågor eller recensioner som ska skrivas. Eller något annat som gör läsningen till något så tråkigt, tråkigt, tråkigt att ingen människa någonsin mer vill öppna en enda bok. (Även om detta "något" är boksamtal som jag själv vurmar för. För görs det fel blir det tråkigt, och då är det bättre att det inte görs alls. Då är det bättre att läsningen får vara ifred.)

Ett citat från Facebook häromdagen: "Mitt bibliotekariehjärta blir så ledset av att varje gång de ska läsa gemensam bok i skolan så följs detta av ett gäng skrivuppgifter. Mina drömmars stad och Kensukes rike förra året. 12-åringen hade skrivuppgifter (långa) efter varje kapitel i Kensuke. Läsningen blev helt sönderhackad. Frågorna till Mina drömmars stad bestod av massa kontrollfrågor, inte alls kopplat till stadspromenad på söder eller liknande. Så less på detta... "

I slutet av 70-talet fanns det en kampanj som hette "In med kulturen i skolan". Den där kampanjen var en starkt bidragande orsak till att etablera författarbesök i skolan som företeelse. Men: Om kulturen tas in i skolan och där förvandlas till läromedel av värsta tråk-tråk-sorten, då är det inte längre kultur. Om varje bok förses med en så kallad lärarhandledning med frågor som rabblas av oengagerade lärare som inte själva läst boken, då mister böckerna sin lyskraft, då dödas magin. Då kan man lika gärna låta bli. Då blir det varken läsupplevelse eller relationskunskap. Nej, inte ens pannkaka blir det.

Dela