Jag heter Joanna Hellgren och illustratör och serietecknare. Idag är jag här som styrelsemedlem i föreningen Svenska Tecknare, men jag är också Svenska Tecknares representant i styrelsen för Svenska barnboksinstitutet. Svenska Tecknare samlar bland annat illustratörer, grafiska formgivare, serietecknare och animatörer. Som ni hör är vi en förening som till stor del sysslar med böcker, med dess yttre form, dess bilder och själva bokstäverna och deras vandring över sidorna. Varenda bok som återfinns på biblioteken har passerat någon som oss. Vi tycker alltså om böcker, vi gör böcker och vi vill att de ska hitta sina läsare. Framför allt, eftersom många av oss arbetar med bild, ligger vi bakom böcker för barn och unga. Dessa motsvarar närmare hälften av den utlåning som idag sker på svenska bibliotek.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den som blir en läsare behöver aldrig ha tråkigt. Alla barn har inte många böcker hemma men hittar de till biblioteken är den ojämlikheten avhjälpt. Själv lärde jag mig läsa i skolan. Innan dess fick jag höra massor av berättelser och jag minns det välmenta tipset en gång när ingen hann med: Sen när du kan läsa, har du så många sagor du vill. Det var en uppenbarelse. Sen lärde jag mig och hur det gick till har jag glömt.

Vi gick i ettan och besökte skolbiblioteket för första gången. Det blev kiv om vissa populära titlar. Jag minns ett författarbesök på det lokala biblioteket, där författaren berättade om en omslagsbild som blivit lite fel. Jag förstod plötsligt att det fanns ett yrke som var illustratör, där det gällde att inte slarva. Jag vet inte om mina klasskamrater kommer ihåg det besöket, men det fina är att jag hade fått träffa författaren och förstå yrket illustratör oavsett vilken bakgrund jag hade haft, vad mina föräldrar än sysslat med eller om jag kunde eller inte kunde få böcker i julklapp. Författaren, Kerstin Sundh, träffade säkert hundratals lågstadiebarn det året. En del av dem minns säkert helt andra saker än jag.

Vilka är det som gör böcker? De som av olika anledningar tycker om dem. Hur upptäcks kärleken till böcker? Genom tillgång till dem, hemma, i skolan eller genom bibliotek. Vilka berättelser vill vi ha och läsa? Alla sorters! Skrivna, tecknade och formgivna av olika sorters människor. Då måste alla barn få chansen att hitta biblioteken.

På de skolor jag gått och de ställen jag bott har biblioteken varit en fristad, lugn men ändå full av möjligheterna i tusentals berättelser. Ännu viktigare måste den vara för dem vars vardag är rörig, de som saknar eget rum och egna bokhyllor. Men fristaden kräver inte bara böcker, den behöver tillräckligt många bibliotekarier som bjuder in, som organiserar, som med kunskap ser till att den där särskilda boken du finner av en slump faktiskt hittar just dig.

De nedskärningar som nu åläggs Stockholms bibliotek kommer att försvåra detta. Färre barn kommer att lära sig om den skatt som är våra gemensamma bibliotek. Färre får chansen till ett liv med läsandet som vaccin mot tristess. Och färre kommer att upptäcka att böcker i alla dess former är någonting för dem, att läsa, teckna, skriva. Vilket slöseri med denna uppbyggda rikedom att inte se till att den når ut till alla.

Svenska Tecknare stödjer protesten mot de planerade nedskärningarna. Att offra så många tjänster uppfattar vi som ett kortsiktigt beslut som försvårar ungas väg till litteraturen.

På bilden ses Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll. Joanna Hellgren väntar i trappan på sin tur till talarstolen. Foto: Emma Virke.

Not: Detta tal hölls vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm 12 maj 2019 då privatpersoner, bibliotekspersonal samt representanter från många organisationer protesterade mot de nedskärningar i kulturbudgeten som Stockholms stad beslutat om och som i hög grad drabbar biblioteken.

Dela