Jag går promenader. I skogen. Och på vägen till brevlådan. Den är 500 m lång. Solen står lågt fast det är mitt på dagen. De här promenaderna brukar oftast ge mig energi och tankar framåt. Om ändringar i en text under arbete, om nästa bok, om en resa, hur som helst, tankar framåt.

Men mitt huvud är kvar i novembermörkret och mina tankar går i cirkel. Gamla ramsor från sånger mumlar i mig. Jag söker texten på Taubes Min vän den glade bagarn, uti San Remo stad. Ni vet den där versen som är så rolig om att frun blir svartsjuk när damer i butiken kommer för att höra hans sång.

Hon säger ungefär "Kom in Florindo, det drar, och du förstör din röst". Men texten som jag minns stämmer inte med melodin och orden knölar runt, runt i skallen men hittar inte. På vägen tillbaka från brevlådan tänker jag att jag måste googla texten. Tack gode gud för Google.

Mitt medvetna jag läser tidningarna, lyssnar på dagens eko, tittar på nyhetssändningarna i TV. Nyhetsknarkande, som om det skulle hjälpa flyktingarna, som om det skulle ge politikerna i Paris mod att fatta för jorden avgörande beslut.

Jag borde skriva pamfletter eller skarpa inlägg på facebook. Alla gör ju det. Skriver ut sin förtvivlan över EU-sveket, över rasismen, över det vedervärdiga kriget där man slänger tunnbomber över oskyldiga människor. Men jag går och mumlar över den glade bagarens fru i San Remo. Vad SA hon egentligen?

Jag kommer att tänka på Marianne Faithfuls klassiska Balladen om Lucy Jordan, de där raderna: "softly singing, pretty nursery rhymes she'd memorized, in her Daddy's easy chair", när hon inser att hon aldrig kommer att åka öppen sportbil genom Paris.

Och så Lennart Hellsing som ju aldrig kunde dö, trodde vi. Men som gjorde det i alla fall, precis som Bagar Bengtsson...

Det omedvetna irrar i sina egna banor på det omedvetnas typiska vis. Vad har Paris, den glade bagaren i San Remo och rimmets mästare Lennart Hellsing med varandra att göra - i mitt huvud?

När tillvaron blir outhärdlig, verkligt outhärdlig för de som flyr, outhärdlig på ett annat vis för oss som står hjälplösa. Är det då vi tar till de gamla rimmen och sångerna?

Så låt oss då fortsätta knåpa på våra texter och bilder och rimma vidare. Vi som har fått det på vår lott. Så gott vi nu kan. Hoppa från taket som Lucy Jordan ska vi ju inte.

Dela