Som författare vet man inte alltid när man arbetar och när man inte gör det. Så kanske det i och för sig är med många yrken numera. Det verkar så. Bibliotekarien svarar på mejl på söndagskvällen och när verkstadschefen minst anar det kommer ett sms som kräver omedelbar respons. Men för författaren har det nog alltid varit så, även långt innan internet och mobiltelefoner. Det ligger liksom i arbetets natur, att man som författare aldrig vet när jobbet tränger sig på.

När jag skriver detta är jag på semester. Den första riktiga semestern på väldigt länge. En januarivecka på Madeira. En vecka av Göra Ingenting. En del poolbad, en del goda middagar, en del jeeputflykt med hisnande utsikter när inte dimman lägger sig i vägen, en del slappa på solig balkong. En hel del Läsa Bok. Och så rätt mycket flanera omkring och titta på folk och fä och hus och finkar. Och däremellan lite sitta på café och dricka något.

Det är vid ett av de där café-tillfällena som den dyker upp. Idén. Plötsligt, i ett samtal med maken, finns den där. Eller, om sanningen ska fram: Det är hans idé. "Skulle det gå att skriva en barnbok om xxxxxxxx?"

Exakt vad han sa tänker jag inte avslöja. För i så fall finns alltid risken att någon snor idén. Men en annan, större risk, är att det aldrig blir någon bok om Det Där. Och i så fall får jag stå där med skammen vad det lider. Och vad värre är - innan dess ideligen tvingas bemöta frågor om det hela. "Hur går det med er bok om Det Där?" eller "Hur var det nu, höll inte du på att skriva en Det Där-bok? När kommer den?" Och så får man skruva på sig och säga att Nja eller Kanske inte ändå... eller Längre fram eller Vi får se...

Nä, det misstaget tänker jag inte göra igen. Aldrig mer tala om att jag skriver en bok. Aldrig mer tala om VAD nästa projekt eventuellt ska komma att handla om. Så kära krönikeläsare, ni vet ingenting om detta. Ni vet inget om att jag nu har ännu ett uppslag att eventuellt gräva vidare i, att eventuellt en gång, någon dag, ta på allvar och faktiskt förverkliga. Era läppar är minst lika förseglade som mina.

Men vem vet. Kanske blir det en dag en bok som föddes på ett café på en bakgata under en semestervecka. Vars första, sköra utkastkonturer tog form när jag flöt omkring på rygg i poolen. Och OM det händer, då lovar jag att berätta det.

Dela