Från och med den här höstterminen är det skolorna som har ansvar för skolbiblioteken - de sorteras sedan första juli in under skollagen och inte bibliotekslagen. Det är alltså nu skolans sak att se till att det finns ett bibliotek för alla barn och ungdomar som går i skola. Riktlinjerna för hur lagen ska tillämpas har tagits fram av Skolinspektionen.

Det här är på många sätt mycket bra. Det stärker elevernas rätt till ett bibliotek i nära anslutning till skolan. Det är också bra att begreppet skolbibliotek definieras. Men när jag läser riktlinjerna lite som fan läser bibeln, så morrar jag när det gäller två saker. Dels sägs det inget om hur mycket pengar som ska eller bör anslås till biblioteken - bara att medel ska tas från skolans egen budget. Dels sägs inget explicit om bibliotekariens roll, inte ens att en sådan kompetens måste finnas kopplad till verksamheten.

Lagen och riktlinjerna ger alltså rätt gott om utrymme för tolkning och så är det ju för all del med all kommunal verksamhet. Hur det blir i verkligheten beror på den politiska viljan och vilka prioriteringar man gör. En stor skillnad är dock den att man - som förälder, intresserad allmänhet eller besökande författare i skolorna - med större kraft och lagens stöd kan fråga rektorer och kommunpolitiker: "Nå, hur funkar det med skolbiblioteket? Har alla barn nära, riktigt nära, till böckerna?"

(Läs Skolinspektionens promemoria)