Det jag tycker är mest fascinerande med små barn är att de är så egna. Argsinta, hjälpsamma, glada, ömtåliga, funderande, roliga, envisa... de kan vara allt, ibland samtidigt. Men olika. Original, var och en av sin egen sort.

Sen blir de stora och anpassar sig, försöker smälta in i vuxenvärldens grå massa och tycka vad man ska tycka och göra vad man ska göra. Har de tur får de barn. Små kufar att förundras och glädjas över. Irrationella typer som rör om i livet.

De vuxna kan bara försöka hänga med, hålla god min, klara vardagen. Men när barnen stuckit för gott... då är det dags. Att bli sig själv igen.

Bland pensionärer dräller det av roliga gubbar och vilda tanter, jobbiga, improduktiva typer som gör vad de vill för att de inget har att förlora. Årtiondena av anpassning är förbi och nu kan de bli egensinniga igen. Som barn.

De har gott om tid (nåja), är långsamgående, glada för det lilla, nyfikna, tankspridda, kvällströtta... och med barnen delar de ödet att vara en belastning för det samhällsmaskineri som snurrar allt snabbare.

Barn och gamla har mycket gemensamt och därför söker de sig till varandra. Som original i en värld av anpasslingar. Så kan jag tänka när jag rör mig på väg till eller från barnbarnen (sex stycken, fem av dem i livet).

Ibland tänker jag på döden och det gör barnbarnen också. Som när en av femåringarna en tidig morgon väckte sin mamma.
-Mamma, vi måste bli robotar!
-V...va?
-Vi måste bli robotar allihop!
-Men... varför det?
-Robotar kan inte dö.

Dela